final muzak

Cinema Stranges självbetitlade debutalbum skulle, trots att det kom år 2000, väldigt lätt kunna missta för att vara lite drygt 25 år gammalt. det här är musik som hämtar all näring ur vad som hände inom goth-rocken innan genren egentligen existerade. ur det som kallas "death rock", en tidig förlaga till goth-rocken som egentligen mest låter som punk-rock fast med aggressiviteten och det politiska innehållet utbytt mot mörkerromantik. det är musik som är totalt ogenerat retro men samtidigt utförd med så mycket skärpa och känsla för melodier, dramatik och arrangemang att det bara inte går att värja sig för den. i vart fall inte om man liksom jag, fortfarande håller Clan of Xymox och Dario Argento för att vara bland det finaste i tillvaron. såväl musikaliskt som estetiskt finns här också en hel del likheter med de allra mest teatrala och grandiosa delarna av David Bowies 70-tal. att de har spelat in en cover på The Thin White Dukes "Time" ger vissa riktlinjer om hur det låter. musiken på "Cinema Strange" är grandios och dramatisk men samtidigt utförd med väldigt enkla medel och hårt utpräglad DIY-estetik. bland höjdpunkterna hör den vemodiga och exceptionellt vackra "En Hiver" och den dramatiska avslutningen "Greensward grey". måhända är det för goth för att kunna tilltala den postpunk-publik som tagit Bauhaus och Siouxsie & the Banshees till sina hjärtan men till er som väntat 25 år på en värdig uppföljare till Virgin Prunes "If I die, I die" är det bara att gratulera. ska man kolla upp en goth-akt från 2000-talet är det Cinema Strange.

betyg: 7/10

lyssna/kolla!