Television Personalities - My dark places
Det tog lång tid för mig att lyssna på Television Personalities come-back-platta "My dark places". Väldigt lång tid, nu är det ju trots allt mer än ett och ett halvt år sen den släpptes. Och det trots att jag har gillat Television Personalities väldigt länge. Ja, faktiskt ungefär lika länge som jag har gillat indie-pop. Det började med att jag kom i kontakt med (legendariska) debutskivan "And don't the kids just love it" från 1980. Jag gillade den naiva och starkt DIY-präglade 60-tals-inspirerade indie-poppen och log åt de smått cyniska men humoristiska texterna. Tillsammans med andra tygskodda snedluggar hade jag som fredagsritual att dansa regndansen till "Geoffrey Ingram" och skråla med i "la la la"-refrängen till "Part time punks".
När jag kom i kontakt med psykadeliska "The Painted word" från 1984 började jag verkligen älska Television Personalities. Bandets ledare och låtskrivare Dan Treacy hade härvidlag diagnostiserats som schizofren och han var den enda kvarvarande orginalmedlemmen. De andra hade hoppat av eftersom psykpatienten var för knepig att ha att göra med. Det är först på "The Painted word" som Dan Treacy blottar sina inneboende demoner för lyssnaren: Sin taskiga uppväxt, sina drogproblem och svårigheterna att kommunicera med omvärlden och allt förvandlas till underskön poesi. Jag var så rörd av den rakt igenom vackra och sorgliga skivan att jag grät första gången jag hörde den: Någonstans runt "The girl who had everything" låg jag ihopkrupen i fosterställning och hulkade som ett barn. Television Personalities återgick till att göra trivsam indie-pop och gav ut helgjutna "Privilege" 1989 där de låter som en light-version av The Smiths. Tre år senare kom "Closer to God" (som jag ännu inte hört) och 1995 kom minimala singer/songwriter-orienterade "I was a mod before you was a mod" med Treacys allra mest desperata och självföraktande texter. Sen någonstans i slutet av 90-talet försvann Dan Treacy spårlöst. Alla trodde han hade tagit livet av sig.
Men i slutet av 2004 dök Dan Treacy helt plötsligt upp igen från ingenstans. Då hade han levt som hemlös och sålt heroin på gatorna (för att finansiera sitt eget missbruk) en tid och därefter suttit i fängelse. Det var i fängelset som han kom i kontakt med internet, googlade på sitt eget namn och för första gången blev varse om vilken betydelse Television Personalities faktiskt har haft för andra människor genom åren. Han bestämde sig för att det var dags för en come-back och så började Television Personalities spela live igen.
Sommaren 2005 ställde det nya Television Personalities in alla Sverige-spelningar med väääldigt kort varsel. Först blev jag upprörd men sen slog det mig att Dan Treacy kanske inte var i bästa form efter att ha levt som hemlös och dessutom missbrukat ganska hårt i många år (idag är han drogfri men fortfarande gravt alkoholiserad). Det började läcka ut youtube-klipp på nya spelningar där han glömmer såväl text som ackord-följd till sina mest välkända låtar, är oförskämd mot publiken och gaggar som en senildement gubbe. Dessutom började det florera illasinnade rykten som (helt felaktigt) påstod att Treacys kommande platta "My dark places" var riktigt dålig. Jag ville inte se min gamla outsider-hjälte förudmjuka sig själv på det här viset så jag bestämde mig för att dra öronen åt mig och glömma TvPs come-back.
Som tur var bröt jag löftet och gav "My dark places" ett försök för en tid sen. Och skivan är oändligt mycket bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig...det är precis den fullvärdiga uppföljare till "The Painted word" som det tagit TvPs 22 år att leverera. Föga förvånande fokuseras det återigen på livets mörkare sidor. Inledande "Special chair" slår an tonen, där Dan Treacy ackompanjerad av ett skevt piano och en bångstyrigt gnisslig gitarr berättar om en flicka som saknar sin pojkvän. Sen får vi veta att pojkvännen sitter i fängelse för väpnat rån och att flickvännen under tiden varit otrogen med hans bästa vän, "so he's obviously going to paste her". Brittisk socialrealism helt i klass med "This is England". Singeln "All the young children on crack" är något av det mest egensinniga som kommit ur en inspelningsstudio på senare år. Den pollenberusade lyckliga, Vaselines-liknande upp-tempo-stänkaren "She can stop traffic" är alldeles hjärtskärande fin i sin tafflighet när Treacy rimmar "traffic" med "magic". Här finns också en del komiska inslag i stil med TvPs allra första singlar: I "Velvet Underground" hyllar Treacy sina gamla 60-tals-hjältar i sann naiv Jonathan Richman-anda. I "Ex-girlfriend club" sjunger han "Don't be fooled by the rocks that I've got/I'm still Danny from the block".
Precis som på "The painted word" är den allra största behållningen av "My dark places" balladerna som finns samlade mot slutet. "No more 'I hate you's" är precis vad titeln antyder. Själv brukar jag alltid dra öronen åt mig när gamla rockrävar ska hålla på och tjata om autenticitetens betydelse för musiken men faktum är att när man väl vet att "Tell me about your day" och "I hope you're happy now" faktiskt är framförda av en man som står på samhällets botten och vädjar till sina närstående om en ny chans, är det ofrånkomligt att de blir ännu mer rörande. Ta och lyssna på "My dark places" och se till att betala för den, Dan Treacy behöver ditt stöd!
Betyg: 5/5