Control
Låt mig först av allt konstatera att Joy Division är ett av de band som genom tiderna har haft störst betydelse för min personliga utveckling. Framför allt under de sena tonåren och tiden strax efter 20-års-åldern. När livet kändes meningslöst i största allmänhet eller när jag bara ville självömka lite över någon obesvarad kärlek till tonerna av "The Eternal", "24 hours" eller "New dawn fades". Med tanke på bandets spektakulära historia har jag alltid tänkt mig att det borde vara omöjligt att göra en tråkig film om Joy Division eller Ian Curtis. Men det är precis vad Anton Corbijn har gjort.
Joy Division kommer förmodligen alltid att förknippas med migrän, Sylvia Plath och uppskurna handleder. Inte mig emot men det enda som den synnerligen platta "Control" gör är cementera bilden av Ian Curtis som den lidande konstnären. Anton Corbijn tycker uppenbarligen det är överkurs att gå in djupare på vilken betydelse epilepsin hade för Ian Curtis levnadsöde eller de självmordstankar som förföljde honom sedan tonåren. Han nöjer sig med att varva bilder på gråa byggnader i Macclesfield med bilder på Ian när han stirrar rakt ut i luften med tom blick som en annan Pete Doherty. Till och med besvikelsen "24 hour party people" gör en djupare analys av Joy Division, då den i vart fall poängterar att Joy Division inte var "doom and gloom" all the way utan att de även gjorde låtar som "Transmission" eller "Atmosphere" som sprudlar av levnadsglädje.
I "Control" dras scenen där Ian hänger sig till tonerna av Iggy Pops "The Idiot" ut till en effektsökande halv evighet. Ians egna skuldkänslor över vänsterprasslandet med en väldigt hängiven groupie utmålas som enda orsaken till självmordet, trots att det sedan länge konstaterats att verkligheten var betydligt mer komplex än så. Men innan dess har vi tappat intresset för "Control". Det som räddar filmen upp till en svag trea är att vi får höra orginalversioner av "Disorder" och "Love will tear us apart" och att vi får en väldigt snygg skildring av hur Ian får psykbryt på scenen under "Dead souls". I övrigt är "Control" årets första stora besvikelse. Tyvärr.
Betyg: 3/5
Jag kan tyvärr inte annat än instämma. Fruktansvärt snygg film (filmandet, fotandet) men lite väl skojfriskt ibland och de borde gått lite mer efter boken, det är ju ändå ett porträtt av Ian curts som ska målas upp. Jag håller även med dig och stör mig på att "Ians egna skuldkänslor över vänsterprasslandet med en väldigt hängiven groupie utmålas som enda orsaken till självmordet´" när så inte riktigt var fallet. En tre är ett rättvisst betyg.
Jonatan; så sant, så sant! ja, synd är det allt, jag hade höga skyförväntningar på den här filmen:-) men Debbie Curtis bok är ju däremot riktigt riktigt lysande!