final muzak

det är svårt att idag föreställa sig hur nyskapande Mr Bungles debutalbum verkligen var när det kom år 1989. det här med att blanda hårda gitarrer med hip hop var knappt ens påkommet när Mr Bungle blandade hårda gitarrer med funk och sen ska med jazz och därefter pendlade till industrilandskap. de använde vitt spridda beståndsdelar hämtade ur lite drygt 50 år av populärmusikalisk historia samtidigt som de motsatte sig sig alla rockmusikens konventionella strukturer.


frontmannen Mike Patton är idag mest känd för att han under större delen av Mr Bungles verksamma tid även frontade Faith No More. man skulle kunna säga att jämförelsevis konforma och konvetionella Faith No More var hans levebröd samtidigt som Mr Bungle var platsen där han fick utlopp för sina aggressivitet, sina psykoser, sin misantropi och alla de geniala idéer som var alldeles för galna för att platsa hos Faith No More. och Mike Patton hör till just det släkte av karismatiska och högljudda ledargestalter i rockhistorien som i rakt nedstigande led från George Clinton hämtar merparten av sin kreativtet ur bejakandet av det ohämmande vansinnet.


en genomsnittlig Mr Bungle-låt anno 1990 byter tempo ungefär 20 gånger, genomgår ett antal taktbyten, innehåller hårda kompgitarrer, inslag av frijazz, ska, growling, positiv, samplingar, förvrängda röster, saxofoner, storslagna keyboardmattor och en alldeles vansinnigt hög grad av rytmisk komplexitet. det kan tyckas något märkligt att Mr Bungle ofta sorteras in i hårdrocksfacket, då det egentligen bara är skivans två "hit-låtar" "Quote Unquote" och "My ass is on fire" som gör anspråk på någon form av metal-epitet. exempelvis är saxofonen som återfinns i bandets sättning här vanligtvis mer framträdande än kompgitarren. större delen av skivan tar sitt avstamp i den hybrid av ska och frijazz som Mr Bungle uppfann och hann tröttna på redan efter första skivan (på andra skivan "Disco Volante" gör de en musikalisk tvärvändning och experimenterar istället mestadels med noise- och industrilandskap). och som inte någon har lyckats imitera.


när jag först kom i kontakt med Mr Bungles musik för några år sedan var det något av en våt dröm som besannades. det är inte särskilt ofta man hör vansinnigt kreativa musiker kämpa febrilt för att skapa något alldeles eget utan tydliga förebilder. men det är vanligtvis i just de sammanhangen som man upplever de största musikaliska kickarna. något som särskiljer Mr Bungle är att de dessutom är virtuoser på sina instrument. vanligtvis rör sig musiken närheten av grader av teknisk komplexitet som vi överhuvudtaget inte är vana vid i populärmusikaliska sammanhang. att självaste John Zorn blev så till sig i trasorna att han tog på sig att producera deras debutalbum, efter att ha hört deras första demo är ganska talande. mängden spasmatiska ryckningar och plötsliga växlingar ger musiken på "Mr Bungle" en påtaglig ljudkollage-känsla. det är ett format som Mike Patton senare har vidareutvecklat, bland annat på sitt mer renodlat experimentiella projekt Fantômas.


det är, i sammanhanget, anmärkningsvärt, hur medryckande musiken på "Mr Bungle" faktiskt är. att vara väldigt experimentiell och catchy på samma gång är ytterst få förunnat. och när man väl har kommit förbi de där första svåra lyssningarna på "Mr Bungle" är det  lika hänförande som den mest lättuggade tuggummipop. efter Mr Bungles och Faith No Mores splittringar i början av 2000-talet har Mike Patton ägnat sig åt en stor mängd musikaliska projekt, de flesta av det mer experimentiella slaget: tidigare nämnda Fântomas, Tomahawk, Patton/Rahzel, Maldoror, Pepping Tom med flera. han är produktiv som få: exempelvis spelade han i inte mindre än fyra olika konstellationer under 2005 års Roskildefestival. även om låtmaterialet egentligen är starkare på Mr Bungles tredje och sista skiva "California" så håller jag "Mr Bungle" för att vara den av bandets skivor som har tveklöst högst underhållningsvärde. det är helt enkelt den perfeka tonsatta feberdrömmen.