final muzak

Det var Yoshimi som en gång i tiden startade UFO or Die (den allra första "Boredoms-upplagan") tillsammans med Eye och naturligtvis är hon ett geni. Självaste Flaming Lips(!) har skrivit en hyllningssång (och döpt en platta) till henne ("Yoshimi battles the Pink Robots") och hon har frijazzat med Sonic Youth, Mats Gustavsson och cirka tusen andra. I OOIOO, är hon frontfigur, sjunger och spelar gitarr och hon sjunger verkligen som ingen annan. Ibland låter hon lite som Kim Gordon (från Sonic Youth) men för det mesta sitter man bara och kliar sig i huvudet och förstår inte riktigt att det är en människa som frambringrar alla dessa märkliga läten med enbart sina stämband.

Jag har stiftat bekantskap med två OOIOO-skivor: Den första självbetitlade från 1998 och "Taiga" från 2006. Av de två, tycker jag bäst om "OOIOO". Bandet har traditionell rockbandssättning och på "OOIOO" låter det som att de leker med rockens klichéer och skruvar till dem så mycket det bara går. De gör mash-ups av distade gitarrer och loopar Yoshimis röst när hon sjunger och skriker enkla, enstaviga klyschiga rader som "tease her/tease me". Allt låter primitivt och utfört med oändligt mycket punkattityd och DIY-känsla. Det är måhända inte det bästa eller mest genomarbetade du hört men det är förbaskat kul att lyssna på!

På "Taiga" befinner de sig däremot på välbekant Boredoms-mark. Låtarna dras ut (som längst till 15 minuter), och blandar afrikanska slagverk med monton krautrock och stämningsfullt psykadeliska,  elektroniska ljudlandskap. Det är med andra ord en lite enklare version av det som Boredoms har gjort på senare år. Och det är absolut inte dåligt, det är bara det att man har hört ungefär samma sak (fast lite bättre) tidigare och jag hamnar inte riktigt så långt ovanför molnen som jag brukar när det gäller Boredoms.

OOIOO rekommenderas i vilket fall som till alla Boredoms-frälsta. Och till er som har hunnit tröttna på Sonic Youth och är på jakt efter något som är nyskapande och utmanande på allvar...