final muzak

lyssna/kolla:

om lite drygt en och en halv vecka står Solomon Burke  på Folkets Parks scen och Yours Truly kommer givetvis att vara där. i mitt tycke är den självutnämnde soulkungens främsta förtjänst att han lite drygt 50 år in i karriären släppte "Don't give up on me". den lågmälda, eftertänksamma och alldeles makalös singer/songwriter-skiva som final muzak nyligen nämnde för att vara 2002 års bästa skiva. hur medryckande och käcka 60-tals-hits som "Cry to me" och "Down in the valley" än må vara är det när han låter som mest desperat och vädjande i spår som "Fast train" och "The Judgement"  (från tidigare nämnda skiva) som han kommer till sin fulla rätt.
 

så här roligt kan bara uttråkade musiknördar ha det! spelreglerna är enkla. man börjar med sitt födelseår, väljer sin favoritskiva från det året och så fortsätter man fram till nuvarande år. så här blev mitt försök:

1981: Crass - Penis envy
1982: Cure - Pornography
1983: R.E.M. - Murmur
1984: Television Personalities - The painted word
1985: Sisters of Mercy - First and last and always
1986: Smiths - The Queen is dead
1987: Sonic Youth - Sister // Prince - Sign o' the times (omöjligt att välja)
1988: Sugarcubes - Life's too good
1989: Cure - Disintegration
1990: Public Enemy - Fear of a black planet
1991: Massive Attack - Blue lines
1992: Tori Amos - Little earthquakes
1993: Björk - Debut
1994: Portishead - Portishead // Nine Inch Nails - The Downward spiral (omöjligt att välja)
1995: Björk - Post
1996: Current 93 - All the pretty little horses
1997: Radiohead - OK Computer
1998: Boredoms - Super ae
1999: Pavement - Terror twillight
2000: Blonde Redhead - Melody of certain damaged lemons
2001: Björk - Vespertine
2002: Solomon Burke - Don't give up on me
2003: Melt Banana - Cell-scape
2004: Blonde Redhead - Misery is a butterfly
2005: Antony & the Johnsons - I am a bird now
2006: Asobi Seksu - Citrus
2007: Deerhoof - Friend opportunity
2008: Portishead - Third (hittills)

som så många andra blev även jag totalt golvad av Portisheads "Dummy" när jag hörde den första gången. det var på den tiden det var ok att bära för stora t-shirts och ha hörlurarna utanpå den stickade mössan. mycket vatten har flutit under broarna sen dess och som så många andra 90-tals-nostalgiker, räknar jag Portisheads tredje album "Third" som ett av årets mest efterlängtade. skivan släpps i april och det är första gången på elva (11!) år som den minst sagt tillbakadragna konstellationen ger ut nytt studiomaterial. det har cirkulerat allsköns rykten om skivan på nätet i åratal nu, t.o.m. ett antal fejkade tracklists och artworks, vilket gör den snudd på lika mytomspunnen som "Chinese democrazy".

Nej, de spelade faktiskt inte bara gammalt material på maratonkonserten i Köpenhamn igår. Vi fick två nya låtar också...det ska ju trots allt komma en ny skiva senare i år. Den ena av dem presenterades som "A boy I never knew" och den härrör faktiskt från inspelningen av deras förra skiva. Ni vet, den som kort och gott heter "The Cure" och släpptes 2004...

Innan The Cure började jobba på sin förra, självbetitlade skiva hade Robert Smith (för fjärde gången i historien) bestämt sig för att lägga ner bandet och gå i pension. Han kände sig helt enkelt nöjd med att vara världens rikaste penntroll. Men så kom han att stifta bekantskap med den (ö)kände nu-metal-producenten Ross Robinson. En man med vidrigheter som Limp Bizkit och Slipknot på sitt samvete. Men Ross Robinson har också har gjort underverk med Korn (på deras första självbetitlade) och At the Drive-in (på "Relationship of command").

Det visade sig att Ross var ett mycket stort Cure-fan. Faktum är att han har varit i det närmsta besatt av bandet sedan tonåren och hans stora dröm var alltid att en dag få producera en Cure-skiva. På något sätt lyckades han övertyga Robert Smith om att det var dags för en ny skiva och att han borde producera den. Han hade dessutom en väldigt klar idé om hur det skulle låta: The Cure skulle göra en ny "Pornography"! De skulle göra sin hårdaste och mörkaste skiva sedan 1982. Den ultimata Cure-skivan i vart fall om man frågar deras goth-publik. Och Ross Robinson lyckades nästan även med detta...

Ungefär hälften av spåren på "The Cure" låter såsom Ross Robinson på förhand hade föreställt sig: Aggressivt, slamrigt, suggestivt och neurotiskt. Maniskt hamrande trummor, distade gitarrer som glider fram och tillbaka i ljudbilden och en Robert Smith som sjunger med en desperation och intensitet som om haveriet vore nära. Och just i de stunderna ("Lost", "Labyrinth" och "The Promise") är skivan faktiskt riktigt riktigt bra! Låt gå för att låtmaterialet inte är i klass med vad de presterade en gång i tiden. Men att de lyckas få sin väl beprövade gamla arena-post-punk att kännas så fräsch och spännande år 2004 är imponerande!

Något kom dock att sätta käppar i hjulet och hindrade "The Cure" från att bli mer än en 3/5. Den här gången var det faktiskt vårt älskade penntroll himself. Robert Smith hade den bestämda uppfattningen att den nya Cure-skivan skulle vara självbetitlad. Därför ville han att alla aspekter av bandets musik skulle finnas med, inte bara "doom and gloom"-delen. Det är ju trots allt alla de där lättillgängliga pop-singlar som han också har skrivit under årens lopp som har gjort honom till ägare av såväl Porsche som stor herrgård. Skivans andra hälft kom så att fyllas av glada poplåtar. Och popdelen av "The Cure" är faktiskt vämjelig. Där låter de för första gången trötta. Som 45-åringar som sjunger om ungdomskärlek ungefär.

En av de låtar som ströks bland de 20 som spelades in till skivan var "A boy I never knew". Det var Ross Robinssons favorit men Robert Smith ville inte ha med den för han tyckte den var "over the top". Så här förklarade han saken i augusti-numret av Uncut 2004:

"There's one song we've done called The Boy I Never Knew, which isn't on the album and that's Ross' favourite song of the 20 that we did. It's also the saddest. I couldn't put it on the record. It was just too much. It's got me crying on it, for God's sake".

Den här gången hade faktiskt Ross Robinson rätt. Låten är helt fantastisk, bättre än någonting av det som slutligen hamnade på "The Cure". Därför är det väldigt glädjande att herr Smith nu tycks ha omvärderat den...

The Cure blev ett av mina stora favoritband när jag var i 14-års-åldern. De har följt mig sen dess och har kommit att bli ett av de där banden som har definierat "bra musik" för mig. Jag hör ekon av The Cure i indierocken, postrocken, gothrocken, emon. Ja i praktiskt taget all gitarrmanglande gnällpelle-musik som påtänkts sedan 80-talets början.

Igår fick jag så slutligen se dem live. I en enorm ishockeyarena i Dansklandet på andra sidan bron. Och det överträffade faktiskt mina förväntningar. Alla mina tidigare farhågor om att The Cure anno 2008 skulle vara trötta eller ha tappat intresset visade sig vara helt obefogade (vi snackar trots allt 50-åriga gubbar som har gått till samma jobb varje dag i 32 års tid numera). De spelade med en energi och inlevelse som om de vore åtminstonde 23 år yngre. Som om året vore 1985 och "The head on the door" det hetaste att tillgå i musikväg.

Vad som är mest anmärkningsvärt är att det verkar som att The Cure har gått in helt och hållet för att tillfredställa sin mest hängivna publik. De spelar i 3 timmar. Fatta! Tre timmar! Några oäktingar hinner tröttna och lämna lokalen innan det är slut men de flesta står bara kvar och skriker efter fler extranummer när Robert Smith & Co väl har lämnat scenen för fjärde gången efter en episk, söndertrasad "Killing an arab".

Under maratonkonserten hinner de gott och väl täcka in hela karriären. Men mest anmärkningsvärt är att tyngdpunkten ligger på det material, som enligt det konsensus som råder bland oss inbitna gamla Cure-skallar, hör till deras bästa. Vi får större delen av "Disintegration" och större delen av "Seventeen seconds"(!). Och varenda tidig singel! Vi får "Let's go to bed" och "The Walk" med de karaktäristiska synthljuden snyggt ersatta av gitarrer. De hoppar över "Friday I'm in love" och "High", de där framgångsrika singlarna som vi tycker är snedsteg i en allt för snäll populärmusikalisk riktning. Vi får till och med en episk, hotfull "100 years" (ja ni vet, den där som börjar med "It doesn't matter if we all die"). Och vi får en underbart evighetslång suggestiv "A forest" som avslutar den första av deras tre(3!) encore-set.

För övrigt var Robert Smiths röst i anmärkningsvärt bra skick, till synes helt och hållet opåverkad av tidens tand. Hursom känns det som en stor lättnad att jag nu kan konstatera att mina gamla hjältar fortfarande "har det". Stort tack!

nu riskerar jag att låta som en gammal gnällgubbe med brunbyxorna i deodoranthöjd. men till skillnad från alla andra så vart jag faktiskt lite ljummet småbesviken på förra årets hyllade CocoRosie-alster "The adventures of Ghosthorse & Stillborn". det är absolut ingen dålig skiva men i min mening nowhere near vad de tidigare har åstadkommit. kanske mest för att syskonduons (eller kanske mest Biancas) fäbless för mainstream-hip-hop har gjort allt större avtryck på musiken. och hip-hop och CocoRosie går inte riktigt ihop som ying och yang eller handen i handsken. kanske mest för att Bianca Casady ärligt talat inte är den vassaste bland rappare. och hur rolig gimmick det än kan tyckas vara att ha en snubbe flåsandes i en mikrofon (en så kallad human beatbox) istället för förprogrammerade beats så är det liksom ofrånkomligt att det låter lite fattigt jämfört med en Bomb Squad-produktion.


men runt om på nätet har det börjat figurera en alldeles ohemula vacker liten låt som de framförde regelbundet under sin senaste turné. "Summer breeze" som faktiskt är helt i klass med allra bästa spåren på "The adventures of...". och efter lite googlande (då reklamradio inte är min tekopp direkt) har jag upptäckt att det är en radikalt omarbetad version av Akons "You wanna fuck me". jag trodde då aldrig jag skulle nämna orden vacker och Akon-cover i samma mening men än är väl inte undrens tid förbi.