The Cure - A boy I never knew
Nej, de spelade faktiskt inte bara gammalt material på maratonkonserten i Köpenhamn igår. Vi fick två nya låtar också...det ska ju trots allt komma en ny skiva senare i år. Den ena av dem presenterades som "A boy I never knew" och den härrör faktiskt från inspelningen av deras förra skiva. Ni vet, den som kort och gott heter "The Cure" och släpptes 2004...
Innan The Cure började jobba på sin förra, självbetitlade skiva hade Robert Smith (för fjärde gången i historien) bestämt sig för att lägga ner bandet och gå i pension. Han kände sig helt enkelt nöjd med att vara världens rikaste penntroll. Men så kom han att stifta bekantskap med den (ö)kände nu-metal-producenten Ross Robinson. En man med vidrigheter som Limp Bizkit och Slipknot på sitt samvete. Men Ross Robinson har också har gjort underverk med Korn (på deras första självbetitlade) och At the Drive-in (på "Relationship of command").
Det visade sig att Ross var ett mycket stort Cure-fan. Faktum är att han har varit i det närmsta besatt av bandet sedan tonåren och hans stora dröm var alltid att en dag få producera en Cure-skiva. På något sätt lyckades han övertyga Robert Smith om att det var dags för en ny skiva och att han borde producera den. Han hade dessutom en väldigt klar idé om hur det skulle låta: The Cure skulle göra en ny "Pornography"! De skulle göra sin hårdaste och mörkaste skiva sedan 1982. Den ultimata Cure-skivan i vart fall om man frågar deras goth-publik. Och Ross Robinson lyckades nästan även med detta...
Ungefär hälften av spåren på "The Cure" låter såsom Ross Robinson på förhand hade föreställt sig: Aggressivt, slamrigt, suggestivt och neurotiskt. Maniskt hamrande trummor, distade gitarrer som glider fram och tillbaka i ljudbilden och en Robert Smith som sjunger med en desperation och intensitet som om haveriet vore nära. Och just i de stunderna ("Lost", "Labyrinth" och "The Promise") är skivan faktiskt riktigt riktigt bra! Låt gå för att låtmaterialet inte är i klass med vad de presterade en gång i tiden. Men att de lyckas få sin väl beprövade gamla arena-post-punk att kännas så fräsch och spännande år 2004 är imponerande!
Något kom dock att sätta käppar i hjulet och hindrade "The Cure" från att bli mer än en 3/5. Den här gången var det faktiskt vårt älskade penntroll himself. Robert Smith hade den bestämda uppfattningen att den nya Cure-skivan skulle vara självbetitlad. Därför ville han att alla aspekter av bandets musik skulle finnas med, inte bara "doom and gloom"-delen. Det är ju trots allt alla de där lättillgängliga pop-singlar som han också har skrivit under årens lopp som har gjort honom till ägare av såväl Porsche som stor herrgård. Skivans andra hälft kom så att fyllas av glada poplåtar. Och popdelen av "The Cure" är faktiskt vämjelig. Där låter de för första gången trötta. Som 45-åringar som sjunger om ungdomskärlek ungefär.
En av de låtar som ströks bland de 20 som spelades in till skivan var "A boy I never knew". Det var Ross Robinssons favorit men Robert Smith ville inte ha med den för han tyckte den var "over the top". Så här förklarade han saken i augusti-numret av Uncut 2004:
"There's one song we've done called The Boy I Never Knew, which isn't on the album and that's Ross' favourite song of the 20 that we did. It's also the saddest. I couldn't put it on the record. It was just too much. It's got me crying on it, for God's sake".
Den här gången hade faktiskt Ross Robinson rätt. Låten är helt fantastisk, bättre än någonting av det som slutligen hamnade på "The Cure". Därför är det väldigt glädjande att herr Smith nu tycks ha omvärderat den...