final muzak

The Cure blev ett av mina stora favoritband när jag var i 14-års-åldern. De har följt mig sen dess och har kommit att bli ett av de där banden som har definierat "bra musik" för mig. Jag hör ekon av The Cure i indierocken, postrocken, gothrocken, emon. Ja i praktiskt taget all gitarrmanglande gnällpelle-musik som påtänkts sedan 80-talets början.

Igår fick jag så slutligen se dem live. I en enorm ishockeyarena i Dansklandet på andra sidan bron. Och det överträffade faktiskt mina förväntningar. Alla mina tidigare farhågor om att The Cure anno 2008 skulle vara trötta eller ha tappat intresset visade sig vara helt obefogade (vi snackar trots allt 50-åriga gubbar som har gått till samma jobb varje dag i 32 års tid numera). De spelade med en energi och inlevelse som om de vore åtminstonde 23 år yngre. Som om året vore 1985 och "The head on the door" det hetaste att tillgå i musikväg.

Vad som är mest anmärkningsvärt är att det verkar som att The Cure har gått in helt och hållet för att tillfredställa sin mest hängivna publik. De spelar i 3 timmar. Fatta! Tre timmar! Några oäktingar hinner tröttna och lämna lokalen innan det är slut men de flesta står bara kvar och skriker efter fler extranummer när Robert Smith & Co väl har lämnat scenen för fjärde gången efter en episk, söndertrasad "Killing an arab".

Under maratonkonserten hinner de gott och väl täcka in hela karriären. Men mest anmärkningsvärt är att tyngdpunkten ligger på det material, som enligt det konsensus som råder bland oss inbitna gamla Cure-skallar, hör till deras bästa. Vi får större delen av "Disintegration" och större delen av "Seventeen seconds"(!). Och varenda tidig singel! Vi får "Let's go to bed" och "The Walk" med de karaktäristiska synthljuden snyggt ersatta av gitarrer. De hoppar över "Friday I'm in love" och "High", de där framgångsrika singlarna som vi tycker är snedsteg i en allt för snäll populärmusikalisk riktning. Vi får till och med en episk, hotfull "100 years" (ja ni vet, den där som börjar med "It doesn't matter if we all die"). Och vi får en underbart evighetslång suggestiv "A forest" som avslutar den första av deras tre(3!) encore-set.

För övrigt var Robert Smiths röst i anmärkningsvärt bra skick, till synes helt och hållet opåverkad av tidens tand. Hursom känns det som en stor lättnad att jag nu kan konstatera att mina gamla hjältar fortfarande "har det". Stort tack!