The Sundays
År 1990 förutspådde den alternativa musikpressen i Storbrittanien med NME och Sounds i spetsen att The Sundays skulle bli världens största band. Nu blev det inte riktigt så men när man idag lyssnar på deras fantastiska debutalbum "Reading, writing and arithmetic" från 1990 låter de onekligen som ett band med framtiden för sina fötter.
The Sundays kombinerade melodiös jangle-pop med dreampop på ett sätt som aldrig hade hörts förr. De utmärktes främst av Harriet Wheelers fantastiska röst någonstans mellan Björk och Dolores O'Riordan och varenda låt på "Reading, writing and arithmetic" sitter som rosa tuggummi under Converse-skorna. Det är som om The Smiths hade gjort en hel skiva i stil med "Reel around the fountain". Eller som om Sugarcubes hade spelat in tio låtar i stil med "Birthday" (och gett Björk lite valium). Det är musik att kramas till i stora tröjor eller att lyssna på när man ligger på en stor gräsmatta och blickar upp mot molnen en solig vårdag. Jag har också svårt att tänka mig ett mer passande bandnamn då The Sundays musik aldrig är mer lämplig än en lat, lätt bakfull söndagförmiddag med solsken utanför fönstret.
Förmodligen var medlemmarna i The Sundays alldeles för blygsamma och "vanliga" för att bli rockstjärnor. De var människor som helst höll sig i bakgrunden och nöjde sig med att drömma om en artistkarriär och när de plötsligt fick stå i centrum trivdes de inte med all oväntad uppmärksamhet som "Reading, writing and artithmetic" gav dem. Efter två betydligt mindre framgångsrika skivor splittrades Sundays och alla medlemmarna valde att lägga av med musiken helt och hållet. Hursom är "Reading, writing and arithmetic" en bortglömd pärla som inte bör missas när man summerar höjdpunkterna inom 90-talets indie.
lyssna/kolla:
Here's where the story ends (från "Reading, writing...")
Goodbye (från andra skivan "Blind")