final muzak

jag såg Yeah Yeah Yeahs på Accelerator 2002. sångerskan Karen O trampade mig på foten efteråt. hade jag då vetat vad bandet skulle komma att åstadkomma på sin andra fullängdare Show your bones lite drygt fyra år senare, hade jag troligtvis aldrig tvättat högerfoten igen (det gjorde dock ganska ont iom att hon bar högklackat). det var för övrigt under den spelningen de första gången någonsin framförde vad som lite drygt två år senare kom att bli deras världshit. Maps, den banala kärlekshymnen som innebar deras kommersiella genombrott samt deras övergång från indie- till mainstreamstorlek. vi var många som blev förvånade: att ett småcoolt, stökigt garageband med konstskolebakgrund också kan göra perfekt, och dessutom kommersiellt gångbar, popmusik är liksom inte helt självklart.

YYYs fick väldigt mycket uppmärksamhet tidigt i karriären. de hade knappt existerat i ett år innan de blev "the next big thing" i NME. de räknades som en del av den då pågående retrogaragevågen, vars flaggskepp hette The Strokes och White Stripes. när man idag lyssnar på de tidiga singlarna samt debutskivan "Fever to tell" från 2003, inser man att det där bara var en del av sanningen: YYYs var redan från början djärvare, mer konstnärligt utmanande och intressantare än sina konkurrenter. de har egentligen mer gemensamt med band som Liars och TV on the Radio. de har hela tiden haft sina rötter i postpunken snarare än den bredbenta rocken och deras konstskolepåbrå är ganska uppenbart. egentligen fick de mest uppmärksamhet för sin liveshow. eller rättare sagt sångerskan Karen Os (som redan från början kom att överskugga bandet både på scen och i media) teatrala, intensiva, sexuella och alldeles vansinnigt karismatiska scenutspel. och med all rätt: att YYYs är en så förbaskat underhållande live-akt är helt och hållet Karens förtjänst.

det dröjde innan jag förstod att Karens scenframträdande verkligen är minutiöst koreograferat, jag trodde länge att hon bara på klassiskt Iggy Pop-manér gick bananas på scenen och att det mest var en händelse att allting såg så graciöst och solglasögon-coolt ut. SYB fungerar på ett liknande sätt: bandet har vidareutvecklat sin återhållsamma och melodiska sida och de extroverta glädjeutbrotten och lätt dekadenta tokerierna har fått ge vika. primalskriken och de vassa kanterna från debuten är så gott som borta och de har lagt till med slickare produktion. vissa recensenter har beskrivit SYB som en vidareutveckling av den avslutande lågmälda tredjedelen av "Fever to tell". det är bara en del av sanningen. YYYs arbetar numera med ProTools. White Stripes-minimalismen från debuten är bortblåst och arrangemangen rymmer helt plöstligt mängder av detaljer. musiken utmärks forfarande av Karen Os röst och Brian Chases snygga jazzorienterade trumspel. allt däremellan: akustiska gitarrer, distade gitarrer, handklapp, orglar, förvrängda röster och keyboards tycks mest flyta ihop och rör sig in och ut ur ljudbilden. de flesta spåren klockar in på under fyra minuter men hinner ändå byggas upp, bli episka och dynamik utnyttjas på ett sätt som aldrig förr. då tidigare nämnda Liars trasslar in sig än mer i sig själva och avantgardar sig själva halvvägs till döds på (fullkomligt lysande) "Drum's not dead" från tidigare i år gör YYYs här det direkt motsatta. SYB är något så vansinnigt otidsenligt som en klassisk rockskiva.

anslaget på SYB är betydligt vemodigare och mer introvert reflekterande än tidigare. då Fever to tell mestadels kretsade kring Den Stora Förälskelsen tycks temat för SYB vara svartsjuka och försök att ta sig vidare efter det stora uppbrottet. texterna har också fått mer "stream-of-consciousness"-karaktär. YYYs anno 2006 är mer återhållsamma med galenskaperna men när det verkligen händer så händer det så att säga med stora händer. jag får fortfarande gåshud varje gång dödsmetallskriket i "Fancy" följs av några sekunders monotont riffande. likaså vid det alldeles lagom flippade slutet i "Mysteries" och när sirenljuden kommer in på alldeles rätt ställe i "Phenomena". mittenspåret "Cheated hearts" är det närmsta de kommer en ny Maps. "Dudley" låter som om Sonic Youth hade gjort en cover på "Vyssan lull". avslutande "Turn into" hade kunnat vara tagen från något av Neil Youngs tidiga 70-tals-alster och låter som den diametrala motsatsen till första ep-n. mest lyckad är den episka balladen "Warrior", en "Roads" för retro-garage-generationen. stället när den distade gitarren kommer in i bakgrunden alldeles lagom till sista crescendot och Karen O kvider “The road’s gonna get on me/And I’m small/Well if it gets it all/The road’s gonna end on me" är den allra vackraste stunden på SYB. att YYYs andra skiva skulle komma att bli så här galet skitbra hade jag inte kunnat föreställa mig år 2002, även om de hade potential redan då.

betyg: 10/10

(bild på textförfattaren tagen i Der Autostadt, Wolfsburg, Tyskland)

här är min senast gjorda bland-cd. en ganska eklektiskt sådan. ingen särskilt tema, bara musik som lirats flitigt hemma hos antz senaste tiden. skivan heter "till den blomstrande ungdom". för att den är avsedd för någon som är yngre än mig. och för att jag börjar känna mig gammal.

1. Morrissey - Life is a pigsty
2. Gus Gus - David
3. Funkadelic - One nation under a groove
4. Bee and Flower - Dupe
5. The Knife - We share our mother's health
6. My Favorite Dentist is Dead - Je vis à l'intérieur
7. The Gist - Simian
8. Yeah Yeah Yeahs - Phenomenon
9. Johnny Cash - A thing called love
10. Antony and the Johnsons - Spiralling
11. Earthling - First transmission
12. Pavement - AT&T
13. Talulah Gosh - My world is ending with you
14. Bikini Kill - Strawberry Julius
15. Television Personalities - Evan doesn't ring me anymore
16. Horace Andy - Take it easy
17. CocoRosie - Dizzy dog (Live in Munich 2005)

den hetaste frisyren i antz skivsamling kategori: herrar är nu utsedd! stort grattis till Rogue i amerikanska goth/synth-konstellationen Crüxshadows!

frisyren är elegant, utmärkande och synnerligen kreativ. dessutom funktionabel då den gör huvudbonader överflödiga och vid behov kan användas som vapen. Rogue har också i troligtvis större utsträckning än någon annan artist lyckats göra ett eget varumärke av sin frisyr. mängden recensioner innehållande tokroliga formuleringar i stil med "with vocals as spiky as Rogues hair" är oräknelig. Robert Smith (The Cure) sa vid ett tillfälle att hans fru skulle lämna honom om han klippte av sin spretfrisyr. vad som skulle hända ifall Rogue klippte av sina spikes vågar vi inte ens spekulera i.

Crüxshadows musik är dock inte lika spännande. 1999 års The mystery of the whisper, den enda Crüxshadows-skivan som återfinns i antz samling är en solid 3/5. ett möte mellan Human League (anno 1984) och Bauhaus i modern tid. det är teatralt och Shelley-pretentiöst så det förslår men samtidigt så glättigt som musik med goth-ambitioner överhuvudtaget kan bli. bitvis finns vissa likheter med de dansmusikorienterade skivor som Ronny Moorings gav ut under namnet Xymox i början av 90-talet. den intensiva sången och violinisten som återfinns i bandets sättning, får dock Crüxshadows att låta väldigt eget. bandets problem är oförmågan att variera sig musikaliskt och den påfallande svagheten för allsångsrefränger, som förvärrats något på senare tid. antz gillar det ändå. så mycket att han faktiskt har funderingar på att utöka sin Crüxshadows-samling. tips välkomnas med öppna armar...

min kärleksaffär med Jamiroquai började väldigt sent. det är faktiskt bara några månader sedan: jag satt och drack kaffe i en kompis kök och helt plötsligt snurrade Jamiroquais debutskiva "Emergency on planet Earth" i bakgrunden. när pälsmössan var som mest hypad i mitten av 90-talet var jag inbiten gothare så det säger sig själv att jag inte fastnade för det då:-) men den här gången föll jag som en fura. för de uppenbara lånen (och uppdateringarna) från Stevie Wonder och Sly & the Famile Stone. för vibrafonen, funkbasen och den nasala sången. det svängde då jävlar i det!

jag införskaffade "Emergency on planet Earth" för en billig peng via tradera strax därpå och jo, jag gillar den. en kommersiell men klart angemän uppdatering av herr Wonders tidiga 70-tal till det tidiga 90-talet då knastrande vinyler och scratchljud fortfarande var fräckt och acid jazz precis hade hänt. jag hittade "Travelling without moving" för en annan billig tradera-peng och vart inte lika imponerad. hitlåtarna är ju så uttjatade att det öht inte ens går att lyssna på dem, produktionen är i slickaste laget, ganska ojämnt låtmaterial och det är vid det här laget uppenbart att Jamiroquai är en one-trick-pony, den där reggae-försökslåten är exempelvis något av det sämsta jag hört. men "Alright" och titelspåret är fina i vart fall.

det var dock inte förräns jag hörde andra skivan "Return of the space cowboy" som man kan börja tala om förälskelse. jag håller den för att vara en klokren 5/5. varenda ton sitter där den ska. från upptrappningen i nio minuter långa "Just another story" till det avslutande titelspåret känns det bara som att ligga på en grön blomsteräng och blicka upp mot en vacker blå himmel och det är precis så idylliskt som det är i reklamfilmer och man har inte ett endaste problem i hela världen. när "Return of the space cowboy" snurrar gör det liksom ingenting att Jason Kay författar miljömanifest samtidigt som han låter den nyinköpta Lamborghini stå på tomgång på gatan utanför, just i det tillfället man älskar honom ändå.

vill ni tala ut om er kärlek till "Return of the space cowboy" får ni gärna göra det. om någon av skivorna efter "Travelling..." är värd att satsa på, så får ni gärna lov att upplysa mig om det.

Princes 20 bästa plattor rangordnade av Yours Truly:

1. Sign o' the times
2. Purple rain
3. Around the world in a day
4. Lovesexy
5. Parade
6. Dirty mind
7. Emancipation
8. The Gold experience
9. Graffiti bridge
10. Musicology
11. Diamond & pearls
12. The Love symbol album
13. 1999
14. The Rainbow children
15. Come
16. The Black album
17. N.E.W.S.
18. Batman
19. Controversy
20. Prince

CocoRosies debut slog ner som en bomb i min värld häromåret. förvisso en väldigt tystlåten, hänsynstagande och försiktig liten bomb men likväl...jag fann den minimalistiska folkmusiken och de udda arrangemangen på debutskivan (med den småfåniga, pretentiösa titeln La maison de mon rêve), oerhört fascinerande. det lät som uråldriga, amerikanska folkvisor uppspelade genom en gammal transistorradio och tillskruvade genom ett hypermodernt lap top-filter.

flertalet bedårande vackra spår till trots är inte La maison de mon rêve någon fulländad skiva. stundtals är den väl skissartad och löst sammanhängande i sin struktur och den känns egentligen mer som en samling demos än en "riktig" skiva. när jag senare fick jag veta att La maison de mon rêve egentligen är ett demo inspelad under en dag i sångerskan Biancas (bilden) lägenhet började jag undra vad CocoRosie skulle kunna åstadkomma med en större budget...

CocoRosie utmärks framför allt av tidigare nämnda sångerskan Bianca Cassidy. hennes ilskna bebisröst förstärker musikens sköra och bräckliga karaktär och får det att låta än mer som att haveriet verkligen är nära. i bakgrunden spökar hennes storasyster Sierras skolade operaröst och en akustisk gitarr, en harpa eller ett piano. därutöver är musiken fylld av egendomliga ljud, som framställs med gamla leksaksinstrument, modern elektronik eller vad som finns att tillgå. duon sorteras ofta in i kategorin "freaky folk" (Antony & the Jonsons, Devandra Banheart etc), vilket jag inte finner vara en helt adekvat benämning. musiken har förvisso sina rötter i amerikansk låtskrivartradition, men CocoRosie är mer experimentiella och musikaliskt betydligt mer intressanta. de har också klara likheter med Xiu Xiu som på ett liknande sätt blandar konventionell popmusik med udda arrangemang. men till skillnad från ångestrockarna Xiu Xiu som älskar att överskölja lyssnaren med plötsliga, oväntade oljudsattacker, är CocoRosie alltid försiktigt trevande. och väldigt välkomnande. CocoRosie är, oavsett hur svåra och tillskruvade de kan bli emellanåt, musik som låter som bomull och varma sommardagar på landsbygden och som känns som att bli inlindad i en rutig filt och få varm choklad serverad ur en gul termos.

Noah's ark är den naturliga fortsättningen på La maison de mon rêve. lite förenklande skulle man kunna säga att den är mer. mer av allt. mer låtmaterial, mer genomarbetade arrangemang och mer produktion. mer knaster, mer bebisskrik och mer konstiga ljud. låtmaterialet är starkare än förra gången och arrangemangen har blivit så pass stora att musiken får atmosfäriska kvaliteter som man tidigare bara kunde ana sig till. ljuden glider omärkbart ut och in ur ljudbilden och det är svårt att avgöra exakt var en låt slutar och den andra börjar. Antony från tidigare nämnda Antony & the Jonsons medverkar i Beautiful boyz, ett av de bästa spåren och hans vibrerande stämma skapar en väl fungerande kontrast till Biancas intensiva barnsång/bebisvrål. bland höjdpunkterna hör annars "South 2nd", en vemodig berättelse om ett gängbråk som inleds med raden "somebody's baby boy ain't coming home tonight" och den harpbaserade "Tekno love song" som är precis så bra som Joanna Newsom hade kunnat vara om hon inte envisades med att låta som Pappa Smurf hela tiden. texterna är delvis nonsens av stream-of-conscious-karaktär (som når rena Burroughs-höjder i inledande "K-hole") och delvis naiva betraktelser och inzomningar av omgivningen. mest berörd är jag av den intima kärleksförklaringen i avslutande "Honey or tar". "Noah's ark" är 2005 års skiva.

betyg: 9/10

finns det något värre än en misslyckad sell-out? det holländska goth-bandet Clan of Xymox hade varit trogna sina Batcave-ideal sedan starten 1983. men i slutet av 80-talet fick bandets ledare och enväldige härskare Roony Morrings plötsligt för sig att han skulle bli världskändis och sälja miljoners miljoner skivor. bandnamnet kortades ner till (det mer kommersiellt gångbara) Xymox. musiken befriades från i stort sett alla goth-attribut (undantaget Andrew Eldritch-sången). tempot drogs upp och svulsten och deppigheten dämpades. kvar återstod en dansant, uppdaterad version av new romantic.

Clan of Xymox hade tidigare varit en ganska traditionstrogen goth-akt. det som särskiljde dem från övriga Sisters- och Bauhaus-imitatörer var de elektroniska inslagen och (framför allt) Ronny Moorings känsla för popmelodier. det som gör låtar som Louise och Agonised by love så exceptionella är att de rymmer både storslagna, dystra atmosfärer och oemotståndlig popmusik. på Twist of Shadows, första skivan som gavs ut under det nya namnet Xymox år 1989, fick plötsligt pop-tendenserna fullt spelrum. Twist of Shadows är så melodiös, glättig och lättillgänglig som musik med goth-ambitioner överhuvudtaget kan bli. det är också ett album som omöjligt kan misstas från att vara från någon annan epok i musikhistorien än slutet av 80-talet.


Twist of Shadows gav Xymox ett mindre genombrott: singeln Blind hearts blev en dansgolvshit och skivan sålde dryga miljonen exemplar. Blind hearts är kommersiell och totalt oemotståndlig tuggummi-pop. texten är ett konstaterande i stil med The Cures This is a lie att idén om den romantiska kärleken bara en lögn: att människor aldrig kan känna varandra fullt ut och att "den rätta partnern" inte existerar. förvisso har texterna aldrig varit Ronny Moorings starka sida men att få folk att dansa till en låt som handlar om att hela livet är en lögn, är ganska genialt.


till de övriga höjdpunkterna på Twist of Shadows hör balladen Tonight där Ronnys sång lindas in i varma keyboardmattor och svepande stråkar. som så ofta annars balanserar Xyxmox på gränsen till det patetiska och överdådiga men klarar balansgången resultatet är vackert som en höstpromenad. i låten Imagination tar basisten Anka Wolberts över lead-sången. det var bräckligheten i hennes röst fick Clan of Xymox-låten Masquerade (från Medusa, en av deras tidigare skivor) att låta helt otroligt sorglig. då Masquerade, i likhet med större delen av Clan of Xymox tidiga output, vältrar sig i sorg, är Imagination tvärtom en låt om att resa sig upp efter en personlig tragedi, kasta in handduken och gå vidare.


efter Twist of shadows gick det utför. Ronny Moorings började experimentera med kontemporär dansmusik. med hyfsade resultat på Phoenix och med katastrofala resultat på Detroit-techno-utflykten Metamorphosis. skivorna floppade, medlemmarna hoppade av och till slut var det bara var Ronny kvar. han bildade ett nytt Clan of Xymox och återgick till att spela goth-rock igen. och blev återigen accepterad av sin gamla publik. trots sitt misslyckade sell-out-försök. Twist of shadows förblir dock till dags dato både det mest fulländade och det mest kommersiellt framgångsrika verket i klanens diskografi.


och idag är Clan of Xymox så tuffa som medelålders gother bara kan bli (se bilden ovan)

 

när Sveriges samlade kritikerkår (inklusive Andres Lokko) gick ner i spagat för The Strokes debut i början av 2000-talet förstod jag ingenting. det kom en efterföljande "våg" av "retro-garage-rock" med band som använde sig av liknande koncept. skramlig rock med popmelodier, snygga musiker i scenkläder och småfarlig dekadent framtoning. jag fann det mesta jag hörde inom genren ganska oförargligt och lite småtrevligt på sin höjd. snart snubblade jag dock över två band som jag kom att verkligen älska: White Stripes och Yeah Yeah Yeahs. båda banden uppskattade jag framför allt för deras osviktande melodikänsla och deras ofattbara, naturliga coolhet. jag håller Yeah Yeah Yeahs för att vara snäppet vassare. New York-trions självbetitlade debut-ep från 2002 är skrammel-rock med oemotståndliga pop-hookar rakt igenom.

det fanns ändå anledningar att tvivla på deras första fullängdare Fever to tell innan den släpptes våren 2003. likriktningen i musiken och inte minst intensiteten i sångerskan Karen Os röst skulle lätt kunna bli ganska påfrestande i fullängdsformat. på Fever to tell kom de dock att variera sin stök-rock med ett antal ballader. i efterhand är frågan om det inte är just i de lugnare spåren som bandet är som starkast, trots att blev kända som ett tokigt, dekadent rockband: Y Control, Modern romance och inte minst Maps, som i min bok är en av de 100 vackraste banala kärlekssångerna som någonsin skrivits. det är en av de där låtarna (tillsammans med bland annat Björks "Jóga" eller Stevie Wonders "For once in my life") som bara för några minuter får en att se världen genom ett rosa-skimrande filter. tillsammans med mer strikta rocklåtar som Black tongue, Pin och den rejält skruvade Tick gör de Fever to tell till den tveklöst mest intressanta skivan inom 2000-talets "retro-garage-våg".

för min del är också Yeah Yeah Yeahs, vid sidan av Einstürzende Neubauten, det perfekta rockbandet: Nick Zinner, gitarristen i svart läder som ser ut att vara hämtad från Birthday Party, Brian Chase den nördige trummisen som har studerat på musikhögskola. men framför allt sångerskan Karen O som springer runt scenen, gör tokiga hopp, lägger sig på golvet, skriker, stönar och sjunger bedårande vackert hej vilt om vart annat. hon är i många avseenden den perfekta rock-ikonen: cool, dekadent, sexig. Yeah Yeah Yeahs, snälla ge ut en ny skiva snart!

Today is the Day, som egentligen är amerikanen Steve Austins enmansprojekt, är en av de ledande akterna inom det som ofta kallas mathcore (väldigt meckig hård gitarrbaserad musik som inte sällan bär drag av postrock). på fjolårets skiva Kiss the pig, uppföljaren till överpretentiösa dubbeln Sadness will prevail - tveklösa höjdpunkten i TITDs diskografi, återvänder Steve Austin till de musikaliska landmarker som hemsöktes från tiden omkring In the eyes of God. de elektroniska inslagen är bortplockade och musiken är nu åter enklare och hårdare. låtmaterialet är tyvärr ganska svagt jämfört med tidigare TITD-utgåvor. musiken går i ett alldeles rasande tempo och är väldigt aggressiv, även för att vara TITD, men det mesta bara dundrar förbi och det är väldigt lite som griper tag.

förrän i slutet...

avslutningsspåret Birthright är troligtvis TITDs bästa låt någonsin. den inleds ganska stilsamt med Steve Austins sedvanliga väsande över en snygg gitarrfigur som under fem minuter bygger upp ett makalöst crescendo. därefter kommer ett ursinnigt grind-parti, sen sjunker tempot en aning innan låten kraschlandar i ett virr-varr av samplade polissirener och distade gitarrer. den avslutas med ett vackert akustiskt parti som utgör en motvikt till resten av skivan. en 11 minuter lång musikalisk berg- och dalbana. pretentiöst så det förslår men Steve Austin lyckas här verkligen göra skäl för sina pretentioner. Kiss the pig rekommenderas, endast p.g.a. Birthright, till alla som har intresse för mathcore eller postrock av det hårdare slaget (exempelvis Neurosis och Isis).

betyg: 7/10

I <3 stånk-synth!

jag började lyssna på Front line assembly under min gymnasietid då mitt intresse för synth- och goth-musik var som störst. FLAvour of the weak (klar Arne Hägerfors-varning på ordvitsen i titeln!) som kom 1998 är generellt ansedd för att vara ett av deras sämre alster. jag hittade den begagnad för ynka 30 spänn (dock utan fodral) alldeles nyligen och bestämde mig för att slå till.

Front line assembly är ett av pijonärbanden inom genren EBM (Electronic Body Music). en vän till mig brukar lite skämtsamt brukar kalla stilen för stånk-synth vilket egentligen är en ganska bra beskrivning av hur det låter. lite förenklat skulle man kunna säga att det är en dyster, macho-uppumpad variant av Kraftwerks robot-pop. det som är utmärkande för Front line assembly jämfört med andra klassiska akter som Front 242, DAF eller Liaisons Dangereuses, är den komplexa ljudbilden. då andra band byggde vidare på Kraftwerks minimalism, gjorde Front line assembly precis tvärtom och pressade in ljud på ljud på ljud i produktionen. musiken är ganska lättillgänglig, den tekniska komplexiteten till trots, och catchy (även om det ligger långt från "vanlig" synth-pop) och det kanadensiska bandet hade livsavgörande betydelse för hela 90-talets EBM-scen.

på FLAvour of the Weak experimenterade bandet med kontemporär electronica. stundtals drar det rejält åt drum'n'bass-hållet men här finns även spår av ambient. problemet med skivan är det svaga låtmaterialet. de melodiösa kvaliteter och medryckande refränger som brukar finnas på Front line assemblys skivor uteblir och samtliga spår är dessutom för långa. en del av spåren räddas av snygga arrangemang (introt till Evil playground, där en samplad japansk barnkör loopas över ett elektronisk crescendo är helt fantastiskt!) men andra faller platt till marken och låter bara som förhastade slutsatser om hur man gör spännande musik med goth-tendenser 1998. FLAvour of the Weak är bara för Front line assembly-komplettister, lyssna på Caustic grip eller Tactical neural implant istället!

betyg: 5/10