final muzak

jag såg Yeah Yeah Yeahs på Accelerator 2002. sångerskan Karen O trampade mig på foten efteråt. hade jag då vetat vad bandet skulle komma att åstadkomma på sin andra fullängdare Show your bones lite drygt fyra år senare, hade jag troligtvis aldrig tvättat högerfoten igen (det gjorde dock ganska ont iom att hon bar högklackat). det var för övrigt under den spelningen de första gången någonsin framförde vad som lite drygt två år senare kom att bli deras världshit. Maps, den banala kärlekshymnen som innebar deras kommersiella genombrott samt deras övergång från indie- till mainstreamstorlek. vi var många som blev förvånade: att ett småcoolt, stökigt garageband med konstskolebakgrund också kan göra perfekt, och dessutom kommersiellt gångbar, popmusik är liksom inte helt självklart.

YYYs fick väldigt mycket uppmärksamhet tidigt i karriären. de hade knappt existerat i ett år innan de blev "the next big thing" i NME. de räknades som en del av den då pågående retrogaragevågen, vars flaggskepp hette The Strokes och White Stripes. när man idag lyssnar på de tidiga singlarna samt debutskivan "Fever to tell" från 2003, inser man att det där bara var en del av sanningen: YYYs var redan från början djärvare, mer konstnärligt utmanande och intressantare än sina konkurrenter. de har egentligen mer gemensamt med band som Liars och TV on the Radio. de har hela tiden haft sina rötter i postpunken snarare än den bredbenta rocken och deras konstskolepåbrå är ganska uppenbart. egentligen fick de mest uppmärksamhet för sin liveshow. eller rättare sagt sångerskan Karen Os (som redan från början kom att överskugga bandet både på scen och i media) teatrala, intensiva, sexuella och alldeles vansinnigt karismatiska scenutspel. och med all rätt: att YYYs är en så förbaskat underhållande live-akt är helt och hållet Karens förtjänst.

det dröjde innan jag förstod att Karens scenframträdande verkligen är minutiöst koreograferat, jag trodde länge att hon bara på klassiskt Iggy Pop-manér gick bananas på scenen och att det mest var en händelse att allting såg så graciöst och solglasögon-coolt ut. SYB fungerar på ett liknande sätt: bandet har vidareutvecklat sin återhållsamma och melodiska sida och de extroverta glädjeutbrotten och lätt dekadenta tokerierna har fått ge vika. primalskriken och de vassa kanterna från debuten är så gott som borta och de har lagt till med slickare produktion. vissa recensenter har beskrivit SYB som en vidareutveckling av den avslutande lågmälda tredjedelen av "Fever to tell". det är bara en del av sanningen. YYYs arbetar numera med ProTools. White Stripes-minimalismen från debuten är bortblåst och arrangemangen rymmer helt plöstligt mängder av detaljer. musiken utmärks forfarande av Karen Os röst och Brian Chases snygga jazzorienterade trumspel. allt däremellan: akustiska gitarrer, distade gitarrer, handklapp, orglar, förvrängda röster och keyboards tycks mest flyta ihop och rör sig in och ut ur ljudbilden. de flesta spåren klockar in på under fyra minuter men hinner ändå byggas upp, bli episka och dynamik utnyttjas på ett sätt som aldrig förr. då tidigare nämnda Liars trasslar in sig än mer i sig själva och avantgardar sig själva halvvägs till döds på (fullkomligt lysande) "Drum's not dead" från tidigare i år gör YYYs här det direkt motsatta. SYB är något så vansinnigt otidsenligt som en klassisk rockskiva.

anslaget på SYB är betydligt vemodigare och mer introvert reflekterande än tidigare. då Fever to tell mestadels kretsade kring Den Stora Förälskelsen tycks temat för SYB vara svartsjuka och försök att ta sig vidare efter det stora uppbrottet. texterna har också fått mer "stream-of-consciousness"-karaktär. YYYs anno 2006 är mer återhållsamma med galenskaperna men när det verkligen händer så händer det så att säga med stora händer. jag får fortfarande gåshud varje gång dödsmetallskriket i "Fancy" följs av några sekunders monotont riffande. likaså vid det alldeles lagom flippade slutet i "Mysteries" och när sirenljuden kommer in på alldeles rätt ställe i "Phenomena". mittenspåret "Cheated hearts" är det närmsta de kommer en ny Maps. "Dudley" låter som om Sonic Youth hade gjort en cover på "Vyssan lull". avslutande "Turn into" hade kunnat vara tagen från något av Neil Youngs tidiga 70-tals-alster och låter som den diametrala motsatsen till första ep-n. mest lyckad är den episka balladen "Warrior", en "Roads" för retro-garage-generationen. stället när den distade gitarren kommer in i bakgrunden alldeles lagom till sista crescendot och Karen O kvider “The road’s gonna get on me/And I’m small/Well if it gets it all/The road’s gonna end on me" är den allra vackraste stunden på SYB. att YYYs andra skiva skulle komma att bli så här galet skitbra hade jag inte kunnat föreställa mig år 2002, även om de hade potential redan då.

betyg: 10/10