final muzak

ovanstående är faktiskt den enda text skriven på svenska som jag överhuvudtaget lyckas hitta om NYC-baserade postpunk-konstellation God is my Co-Pilot efter en stunds googlande. och nog är det synd att de tycks ha fallit i glömska efter splittringen 2001. mest för att God is my Co-Pilot faktiskt var något så ovanligt som ett band som lät alldeles eget.

när sångerskan och frontfiguren Sharon Topper bildade God is my Co-Pilot tillsammans med gitarristen Craig Flanaigan år 1991, kunde Craig inte ta en ton på sin gitarr. så han drog helt enkelt den väl beprövade DIY-principen ett steg längre än alla andra och uppfann en alldeles egen spelstil, befriad från konventionella ting som riff och ackordföljder. vanligtvis fungerar hans gitarr som förstärkning åt den redan massiva rytmsektionen (God is my Co-Pilot hade vanligtvis två trummisar). ibland påminner det en del om tidiga Sonic Youth (från tiden omkring Confusion is sex). största skillnaden är att God is my Co-Pilot inte nöjer sig med att vara avantgarde utan försöker vara dansanta och vansinnigt experimentiella på samma gång. och stundtals är det obegripligt medryckande.

God is my Co-Pilot skulle kanske kunna beskrivas som något av en tidig, primitivare och mer experimentiell förlaga till Liars, !!! eller någon annan av de art-dance-punk-akter som var heta i början av 2000-talet. det bör dock påpekas att de jämförelsevis är betydligt mindre hämmade: självaste Birthday Party låter nästan som ett konventionell rockband i jämförelse. en recensent beskrev dem en gång som "party music for a madhouse", vilket är ganska talande. en väsentlig del av konceptet God is my Co-Pilot var också deras politiska/sociala budskap. de räknas som föregångsgestalter inom den amerikanska punkrörelse som kom att kallas queercore. både Sharon och Craig är öppet bisexuella och texterna kretsar mestadels kring homofobi, sexuell frigörelse och uppbrytning av könsroller. det är en politisk och musikalisk rörelse som har haft lika livsavgörande betydelse som riot grrrl, för nutida, populära feministiska agitatorer som Le Tigre och Chicks on Speed.

God is my Co-Pilot var alldeles vansinnigt produktiva och gav ut uppemot tiotalet skivor (inräknat singlar) per år. det säger sig självt att kvaliteten är ganska varierande och att de hade tjänat en del på att gallra bättre bland materialet (även om det hade gått emot deras stenhårda DIY-princip). det finns en samling vid namn "Best of..." som ger en god överblick och rekommenderas varmt till den nyfikne. för övrigt torde God is my Co-Pilot vara snudd på världens coolaste bandnamn...

provlyssna!