final muzak

 

när Sveriges samlade kritikerkår (inklusive Andres Lokko) gick ner i spagat för The Strokes debut i början av 2000-talet förstod jag ingenting. det kom en efterföljande "våg" av "retro-garage-rock" med band som använde sig av liknande koncept. skramlig rock med popmelodier, snygga musiker i scenkläder och småfarlig dekadent framtoning. jag fann det mesta jag hörde inom genren ganska oförargligt och lite småtrevligt på sin höjd. snart snubblade jag dock över två band som jag kom att verkligen älska: White Stripes och Yeah Yeah Yeahs. båda banden uppskattade jag framför allt för deras osviktande melodikänsla och deras ofattbara, naturliga coolhet. jag håller Yeah Yeah Yeahs för att vara snäppet vassare. New York-trions självbetitlade debut-ep från 2002 är skrammel-rock med oemotståndliga pop-hookar rakt igenom.

det fanns ändå anledningar att tvivla på deras första fullängdare Fever to tell innan den släpptes våren 2003. likriktningen i musiken och inte minst intensiteten i sångerskan Karen Os röst skulle lätt kunna bli ganska påfrestande i fullängdsformat. på Fever to tell kom de dock att variera sin stök-rock med ett antal ballader. i efterhand är frågan om det inte är just i de lugnare spåren som bandet är som starkast, trots att blev kända som ett tokigt, dekadent rockband: Y Control, Modern romance och inte minst Maps, som i min bok är en av de 100 vackraste banala kärlekssångerna som någonsin skrivits. det är en av de där låtarna (tillsammans med bland annat Björks "Jóga" eller Stevie Wonders "For once in my life") som bara för några minuter får en att se världen genom ett rosa-skimrande filter. tillsammans med mer strikta rocklåtar som Black tongue, Pin och den rejält skruvade Tick gör de Fever to tell till den tveklöst mest intressanta skivan inom 2000-talets "retro-garage-våg".

för min del är också Yeah Yeah Yeahs, vid sidan av Einstürzende Neubauten, det perfekta rockbandet: Nick Zinner, gitarristen i svart läder som ser ut att vara hämtad från Birthday Party, Brian Chase den nördige trummisen som har studerat på musikhögskola. men framför allt sångerskan Karen O som springer runt scenen, gör tokiga hopp, lägger sig på golvet, skriker, stönar och sjunger bedårande vackert hej vilt om vart annat. hon är i många avseenden den perfekta rock-ikonen: cool, dekadent, sexig. Yeah Yeah Yeahs, snälla ge ut en ny skiva snart!