final muzak

CRASS var Punk-bandet över alla andra! när Sex Pistols glassade runt i Bentleys gjorde Crass aktiva försök att störta Thatcher-regeringen, bl.a. med hjälp av de berömda Thatchergate-tapes (läs mer här: http://www.southern.com/southern/label/CRC/1238) Crass levde som de lärde. de drev sitt eget bolag, skötte all distribution själva och fortsatte propagera för anarko-syndikalism trots att deras konserter gång på gång attackerades av högerextremister. och musiken sen...Crass var arga som få och vägrade hålla sig till punkens musikaliska begränsningar. de experimenterade med noise och industri och skapade ljud som ingen hade hört förr. de gjorde temaskivor om religion, Falklandskriget, men framför allt världens första riot grrl-platta (fantastiska Penis envy från 1981). här listar jag mina fem Crass-favoriter. första platsen kan man ladda ner och provlyssna.

1. Big A, little A
Crass trallvänligaste låt, baserad på något så trivialt som en brittisk barnvisa som här sträcks ut till ett sju minuter långt manifest. Steve Ignorant häcklar auktoritetena en efter en (först kyrkan, sen kungahuset) samtidigt som han förespråkar kärlek och respekt för naturen och medmänniskorna. ska man bara höra en Crass-låt så borde det vara den här.
http://www.yousendit.com/transfer.php?action=download&ufid=C08B8F3F157B5D3A


2. Do they owe us a living?
först en kort Thatcher-sampling sen sparkar låten igång på fullvarv! trummorna (något av det som främst utmärkte Crass musikaliskt var det maskingevärslika trummandet) går loss och Steve Ignorant fräser/skriker/sjunger och verkar spotta ur sig hundratals ord i minuter. sen kommer refrängen som är så självklar och löjligt medryckande att man bara vill hoppa jämnfota av glädje. låten är tillägnad regeringar som låter fattigdom och hemlöshet existera vid sidan av en välbärgad överklass. knappt två minuter lång och en adrenalinkick som heter duga.

Do they owe us a living?
Of course they do!
Of course they do!
 

3. You're already dead
den här refrängen är något av det vackraste, mest medryckande oväsen Crass någonsin skapade: en kakafoni av skrik, samplade röster och marschtrummor som bryter av mot den, med Crass-mått, ganska nedtonade och lätt vemodiga versen. Steve Ignorant pratsjunger inlevelsefullt som en riktig pop-crooner (nåja) och uppmanar folk att göra motstånd och inte bara passivt se på när den offentliga sektorn säljs ut och jordens resurser förverkas en efter en ("If you're the passive observer/Here's a message for you/You're already dead!/You're already dead!"). subtilt som en ångvält. men det här med att vara subtil var aldrig Crass grej.
 

4. Crass - Systematic death
Eve Libertine ondgör sig över småborgerlighet, sexism och rigida könsroller i ett stockkonservativ Storbrittanien. som vanligt går det i toktempo och är lika aggressivt som medryckande melodiöst. och hur många punklåtar rymmer ett lika snyggt orgelsolo som den här låten? från den anti-sexistiska temaskivan Penis envy.
 

5. Bata Motel
Crass handlade inte bara om att föra oväsen och fucka upp systemet, de hade som bekant en sällan sviktanade känsla för melodier också. man skulle nästan missta Bata motel för att vara en traditionell rocklåt. ett stillsamt intro innan Eve Libertines inlevelsefulla sång tar vid...distade gitarrer i bakgrunden och låten går i ett ganska makligt tempo. det kommer t.o.m. in en finstämd keyboardstämma vid refrängen. men sen börjar man lyssna på vad det är som Eve Libertine egentligen sjunger...

textmässigt jobbade Crass mycket med sarkasm. som "gömt spår" på "Penis envy" hittar man en sarkastisk, smörig kärlekssång vid namn "Our wedding" om rigida könsroller och tvåsamhetens förtryck. låten blev Crass största hit när en japansk bröllopsfirma (som lyckades helt missa den övertydliga ironin i texten) använde den i sin TV-reklam. sarkasmen är ännu övertydligare i "Bata motel" som handlar om hur samhällets objektivisering av kvinnan uppmuntrar till övergrepp. Eve Libertine sjunger "Well today I look so good/Just like I know I should" och låter som en ganska vanlig lättklädd kvinnlig popstjärna. sen kommer "In my red high-heels/I've no control/The rituals of repression are so old/You can do what you like/There'll be no reprisal". lite senare kommer "Burn me out/Twist my wrists/I promise not to shout/Beat me with your fists". man upprörd och äcklad och på en knapptryckning har man raderat all porr från hårddisken.

Crass helsvarta klädsel var ett sätt att ta avstånd från "fejk-punkare" som Sex Pistols (som sålde sig till kapitalet) och politiskt omedvetna posers med färgade tuppkammar. något man gör klokt i är att kolla upp Poison Girls som ofta turnerade förband åt Crass. de var mer melodiösa än Crass och inte fullt lika arga. de utmärkte sig särskilt genom att deras sångerska var en 44-årig frånskild tvåbarnsmor, vilket ju är ganska ovanligt när det gäller brittisk punk. dubbel-samlingen Poisonous som täcker in hela deras karriär finns för ynka 10 spänn(!) på ginza.