David Bowie - A Reality tour
Huruvida den nu 63-årige David Bowie har gått i pension eller ej, blir vi inte kloka på. Om jag någonsin får chansen att se honom live kan jag iallafall knappt tänka mig en bättre setlist än den som finns på nyutkomna live-dubbeln "A Reality tour".
Inspelad under turnén som följde på senaste studioskivan "Reality" från 2003, plockar Bowie friskt ur diskografin. Det anmärkningsvärda är hur många av sina allra bästa låtar han får med även när han inte uppehåller sig kring hitlåtarna som hela västvärlden kan sjunga i sömnen: "Fantastic voyage", "Sunday" och "The Motel" har självklara platser jämte "Ashes to ashes", "Life on Mars?" och en avskalad "Loving the alien". Och när Bowie avslutar med tre spår från "Ziggy Stardust" bevisar han återigen att äldst är äldst.
lyssna/kolla:
David Bowie - Life on Mars? (live - A Reality tour)
David Bowie - Rebel rebel (live - A Reality tour)
David Bowie - The man who sold the world (live - A Reality tour)
Nine Inch Nails - The Slip
Låt oss backa bandet lite medan vi väntar på första epn från How to destroy angels - det nya bandet som Trent Reznor (som har lagt Nine Inch Nails på is) startat tillsammans med sin fru Mariqueen Maandig.
Jag förmådde inte att lyssna på Nine Inch Nails sista skiva "The Slip" när den kom 2008. Trots att den var gratis. Efter "With teeth" och "Year Zero", de i särklass tristaste tillskotten i Nine Inch Nails-diskografin, låg den bara och samlade damm på hårddisken. Fram till alldeles nyligen.
Trent Reznor förstod lite före alla andra hur musikkonsumtionen kommer att fungera i framtiden: Allt färre köper cd-skivor. Men de som väl köper dem kan inte sällan tänka sig att betala lite extra för ett snyggt fodral och lite bonusmaterial. Trents affärsstrategi blev alltså en korsning mellan Radiohead och Current 93: Musiken finns gratis för nedladdning på internet samtidigt som den köpas tillsammans med en dvd och en fotobok i en svindyr limiterad box.
Trent lär ha tjänat storkovan på sina boxar. Glädjande nog låter han på "The Slip" också mer inspirerad än på väldigt länge. Första halvan hör, med låtar som "1 000 000", "Discipline" och "Letting you", till det stökigaste och argaste han gjort sedan "Broken" och sopar mattan med hela "Year Zero".
Men det är på andra halvan det blir riktigt intressant. Efter "Head down", 2000-talets bästa Nine Inch Nails-låt, glider "The Slip" över i ett instrumentalt parti, inte helt olikt det på mästerverket "The Fragile" från 1999. Men då "The Fragile" var märkbart influerad av David Bowies Berlin-triologi tycks Trent Reznor ha uppdaterat sina inspirationskällor. "Corona radiata" har en del likheter med de ambient-spår som Deerhunter brukar lägga in på sina skivor.
Och när "Demon seed" tonas ner är det bara att konstatera att Trent Reznor har gjort sin bästa skiva sedan "The Fragile".
lyssna/kolla:
Nine Inch Nails - Head down
Nine Inch Nails - 1 000 000
Nine Inch Nails - Letting you (live)
Jónsi - Go
Till skillnad från vad som har sagts på förhand, så har Sigur Rós-frontmannen Jónsi, känd som introvert asket, inte på något sätt återfötts som glamorös popstjärna. Faktum är att solodebuten "Go" i mina öron hade kunnat passera för en ny Sigur Rós-skiva. En förbaskat bra sådan!
Förvandligen började redan på sista Sigur Rós-skivan "Með suð í eyrum við spilum endalaust". Plötsligt lät Tom Cruises favoritband, som fram till dess kunnat beskrivas som en korsning mellan Radiohead, Björk och en val, betydligt mer pop än postrock.
På den vägen fortsätter "Go": Låtarna är kortare och brötgitarrerna är nu helt borta. Men allt det som främst utmärker Sigur Rós-mästerverk som "Ágætis byrjun" och "()" finns kvar: Jónsis falsett som korsar tyngdlagen och undersköna melodier inlindade i svepande stråkar. Och med låtar som "Grow till tall", "Boy Lilikoi" och "Animal arithmetic" säkrar "Go" åtminstonde en hög placering för Island på årslistan.
Jónsi på myspace
The Secret History - The world that never was
Det är fem år sedan Michael Grace Jrs förra band My Favorite lade ner verksamheten (läs min minneskrönika/hyllning till dem i förra blogginlägget). Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Trender har kommit och gått men Michael Grace Jr sitter fortfarande i sin tweed-kostym och nöter gamla Smiths-vinyler.
Hans nya band The Secret History består av samtliga medlemmar ur f.d. My Favorite (utom Andrea Vaughn) och de två nya vokalissorna Lisa Ronson (dotter till f.d. Bowie-gitarristen Mick Ronson) och Erin Dermody.
Det är dock inte tal om att The Secret History på något sätt fyller det tomrum som My Favorite lämnade efter sig. Det här är ett helt nytt kapitel i sagan om Michael Grace Jr.
Lisa Ronsons röst ligger väldigt långt ifrån My Favorite-sångerskan Andrea Vaughs ljusa, flickaktiga dito. Mörk, dramatisk och någonstans i närheten av Carla Torgerson från The Walkabouts.
Musiken är betydligt tyngre. Alla My Favorites spår av det tidiga 80-talets synthpop och influenser från band som OMD och New Order är bortspolade. Det handlar istället om dramatisk pubrock liknande det som Morrissey gjorde på "Your arsenal".
Michael Grace Jr är inte längre en "homeless club kid", han är en akademisk, Morrissey-dyrkande, medelålders man och låter lite mer bitter och ärrad än sist vi hörde av honom. Glädjande nog är han fortfarande en mycket begåvad låtskrivare och textförfattare. Med låtar som "Johnny Nightmare", "Count backwards" och "How I saved my life" har The Secret History gjort en mycket imponerande debutskiva!
lyssna/kolla:
The Secret History - Johnny Anorak
Serena Maneesh - Abyss in B-minor
Årets bästa skiva i mitt tycke såhärlångt kommer från Norge. Och den tycks ha gått ungefär alla förbi (undantaget den här mannen).
Vill man göra det lite enkelt för sig kan man kalla Serena Maneesh, frontade av syskonduon Emil och Hilma Nikolaisen för ett shoegaze-band. Deras andra skiva "Abyss in B-minor" är dock snarare en hydrid av shoegaze och en mängd olika stilar.
De blandar kraut- och industrirock i inledande ångvälten "Ayisha abyss". Låtar som "Blow yr brains in the morning rain" och "Honeyjinx!" (helt fantastiska låtitlar!) är i grunden ganska rak Stooges-rock begravda under lager på lager av effektpedaler. "Melody for Jaana" är en Jesus & Mary Chain-ballad värdig en plats på ett Sofia Coppola-soundtrack.
Här finns också ett par traditionella shoegaze-spår som "Rebropate!" och "I just want to see your face" och bara de två låtarna är nog för att sopa mattan med hela fjorårets A Place to bury Strangers-platta. All Music Guide nämner även världens bästa pretto-mörkrockare Swans som en viktig inspirationskälla vilket inte känns helt otippat.
"Abyss in B-minor" rekommenderas framför allt till de de som tvivlar på att det fortfarande går att göra rockmusik som känns genuin och nyskapande såhär 45 år efter att Bob Dylan plockade upp en elgitarr.
Och missa för allt i världen inte Olas fina intervju med frontmannen Emil Nikolaisen.
lyssna/kolla:
Serena Maneesh - I just wan't to see your face
Serena Maneesh - Reprobate! (live)
You say party! We say die! - XXXX
För fyra år sedan skrev jag en hyllning till de kandensiska ynglingarna i You say party! We say die! som då var aktuella med debutskivan "Hit the floor!" Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och You say barty! We say die! (som Sunes lillebror kallar dem) har stött på många motgångar.
Till det värsta hör att de, efter ett lite dumdristigt försök att genomföra en USA-turné utan giltiga visum år 2006, blev portförbjudna i rockmusikens hemland och inte är tillåtna att sätta sina fötter innanför USAs gränser före år 2011. Något som borde innebära nådastöten för ett ungt, hårt arbetande band av lägre dignitet.
Men Du säger kalas! Vi säger döden dö! har uppenbarligen gått stärkta ur motgångarna. Efter åratal av harvande i Europa, Kanada och även Sydost-Asien har de levererat sitt tredje album "XXXX" (titeln ska utläsas "Love", inget annat).
Om de i ursprungsläget lät som Yeah Yeah Yeahs och Le Tigres ADHD-skadade kärleksbarn har energin på "XXXX" fått stå tillbaka för deras eftertänksamma och sentimentala sida. Garagerocken och de bångstyriga punkgitarrerna får lämna plats för nostalgiskt skimrande new wave-synthar. Det låter mer Siouxsie & the Banshees än Gang of Four.
Det är en liknande förvandling som den Yeah Yeah Yeahs gjorde på fjorårets "It's blitz". Men med låtar som "Laura Palmer's prom" och "Dark days" är frågan är om inte You say party! We say die! rentav har gjort det bättre på "XXXX".
Den 30:e april gästar de Malmö för en spelning på Debaser. Helt klart ett alternativ till att supa skallen av sig.
lyssna/kolla:
You say party! We say die! - There is XXXX (within my heart)
You say party! We say die! - Dark days
You say party! We say die! - Laura Palmer's prom
Steso Songs - Now it's dark
Steso Songs har gjort den mörkaste, mest ondskefulla musik jag hört i år. Det har ingenting att göra med att Karolina Stenström som hon egentligen heter, skulle dyrka Satan eller slakta spädgrisar på scenen. Hon är en ganska vanlig singer/songwriter och låter som en lite mer amatörmässig version av Frida Hyvönen.
Men det är ytterst sällan en singer/songwriter känns så här självutlämnande eller uppehåller sig kring så obehagliga ämnen som på debutskivan "Now it's dark". Karolina Stenström har lidit av svåra depressioner och texterna verkar mest bestå av ocensurerade dagboksanteckningar från de allra mörkaste perioderna. Vi får bland annat följa hennes självmordsförsök i detalj i "The OD".
Det är väldigt sympatiskt att hon har tagit på sig rollen som taleskvinna för unga tjejer som mår rejält dåligt (de som hon sjunger om i "This is for you girls"). Och när man väl har tagit sig förbi texterna (vilket inte är helt enkelt i det här fallet) är det bara att konstatera att hon är en mycket begåvad låtskrivare.
lyssna/kolla:
Steso Songs - The Worse
Josh Rouse - El Turista
Efter att ha läst lite recensioner och andra bloggar kan jag konstatera att jag och sambon verkar vara ungefär de enda i världen som verkligen gillar nya Josh Rouse-skivan "El Turista".
Till skillnad från en rätt stor del av hans publik som mest verkar vilja ha en ny "Under cold blue stars", uppskattar jag att han förnyar sig och provar nya grepp. Jag tycker också det är charmigt att musiken alltid är så präglad av var herr Rouse befinner sig geografiskt.
Det är nu fem år sedan han lämnade USA för Spanien och aldrig förr har en flytt varit så märkbar i Josh Rouse-världen. Inte bara för att hälften av låtarna på "El Turista" är på spanska utan för att det låter mer mjuk-bossa än mollstämd singer/songwriter. Jag trodde inte han kunde låta mer avslappnad än på "Subtitlo" men här verkar han sjunga från pool-kanten under sin siesta.
Med låtar som "Valencia" och "Mesie Julian" är "El Turista" en påminnelse om att hur mörkt, kallt och j**ligt det än må vara när man vaknar i ett senvintrigt Sverige så kommer det en tid när man kan dricka vin på balkongen. Även om Josh nog hade föredragit en paraplydrink.
lyssna/kolla:
Josh Rouse - Valencia
Big Black - Songs about fucking
Den som har sett vinjetten till Henrik Schyfferts "90-talet - ett försvarstal" har kanske noterat att herr Schyffert bär en tischa med texten "Big Black - Songs about fucking". Det är dock lite kompassfel å Schyfferts vägnar: "Songs about fucking" kom redan 1987 och när 90-talet började hade Steve Albini (som främst skulle göra sig ett namn som producent åt bland annat Nirvana och P J Harvey) redan lagt ner Big Black för att satsa på Shellac.
Big Black var dock långt före sin tid. Som allt annat Steve Albini företagit sig utmärktes de av frontmannens fascination för människans fulare sidor och förakt mot storföretag (så djupt rotad att det påstås att Steve Albini sa upp bekantskapen med sina kompisar i The Jesus Lizard när de teckande kontrakt med skivjätten Capitol Records).
Enligt Albini var Big Black ett punkband. Det stämmer så till vida att de med enkel produktion gjorde korta, väldigt arga låtar. Men de var det första punk-bandet någonsin att använda trummaskin och Albinis tokdistade, bångstyriga gitarr var något som aldrig hade hörts förr. Kombinationen av de maskingevärsliknande trummorna, sylvassa gitarrerna och Steve Albinis mörka humor blev något som Ministry kom att bygga hela karriären på.
Med låtar som "Bad Penny" och den helt absurda covern på Kraftwerks "The Model" är det frågan om inte "Songs about fucking" också är bland det roligaste i Albini-diskografin.
lyssna/kolla:
Big Black - Bad Penny (live)
Big Black - The Model (live)
Mission of Burma - The Obliterati
Mission of Burma är ett bra exempel på att det här med återföreningar inte alltid behöver vara av ondo. De dök upp i 70-talets slut och hade en hel del gemensamt med det legendariska post-punk-bandet Gang of Four. Men på något sätt lyckades de låta både argare och mer melodiöst på samma gång.
De gav ut en skiva, några singlar, sen försvann de bara. Anledningen till försvinnandet var att gitarristen och låtskrivaren Roger Miller drabbades av tinnitus som följd av att de, likt My bloody Valentine, gjorde en grej av att alltid utföra sina konserter på öronbedövande volym. Kanske är de mest kända för att Moby fick en hit med en (inte alls tokig...men MTV-censurerad) cover på deras "That's when I reach for my revolver".
Mission of Burma verkade sedan länge vara ett avslutat kapitel. Sen dök de helt plötsligt upp igen! I mitten av 00-talet gjorde de come-back (utan att ha gjort något som helst väsen av sig på 22 år). Det mest chockerande är att de har gjort både sina bästa och argaste låtar efter återföreningen! Och de har aldrig låtit yngre och argare än på 2007 års "The Obliterati", deras tredje skiva (andra efter återföreningen).
Låtarna kom till som en reaktion på den dåvarande amerikanska presidenten George W Bushs härjningar i Afghanistan. Men det som gör "The Obliterati" så väldigt lyckad är att de mitt bland alla sparkar mot skrevet på den amerikanska högern, har tryckt in några av sina allra finaste melodier. Inledande "2wice" är en popkaramell som hade platsat på någon av R.E.M.s 80-tals-skivor.
Gammal är äldst, barn!
lyssna/kolla:
Mission of Burma - Man in decline (live)
Death in June - Nada!
Ett av mina favoritband alla kategorier är Death in June. Debutskivan "Nada!" från 1985 är fortfarande deras i särklass mest sålda album. Ryktet säger att försäljningssiffrorna för "Nada!" är så höga att de är anledningen till att enda kvarvarande medlemmen Douglas Pearce fortfarande kan livnära sig på sin musik trots att han sedan många år tillbaka slutat såväl turnera som ge ut skivor med regelbundna mellanrum.
Det är en minst sagt imponerande debut! Såhär i efterhand håller jag "Nada!" för inte bara en av Death in Junes största stunder utan något av det bästa jag hört inom post-punken.
Joy Division hade redan fört in post-punken på dansgolven med "Decades", avlutande låten på "Closer", ett antal år tidigare. Post-punkarna stod nu mest och bråkade om huruvida det fortfarande var gitarrbaserad musik, eller om den groende synth-scenen med band som Clock DVA och Cabaret Voltaire som var grejen.
Death in June, som kom från spillrorna av det arga vänster-politiska punkbandet Crisis, valde aldrig sida. På "Nada!" förde de in saker som aldrig tidigare hörts i post-punken (och knappast efteråt): Trumpeter, akustiska Ennio Morricone-gitarrer och pukor samsas med de genretypiska trummaskinerna och Andrew Eldritch-sången. Kanske mest lyckade är "She said Destroy" och "The Calling mk II", som borde kunna fylla vilket ljusskyggt, underjordiskt dansgolv som helst.
lyssna:
Death in June - She said Destroy
Death in June - The Calling (mk II)
Tindersticks - Falling down a mountain
Om 90-talet behöver ett försvarstal kan man alltid dra till med Tindersticks (någonstans efter Pavement och Killinggänget). På sina två första (båda självbetitlade) skivor blandade de storslaget svårmod med skruvade arrangemang på ett sätt som aldrig gjorts förr. Det gick att dra paralleller till Leonard Cohen och Scott Walker. Till Nick Cave och hans då aktuella mästerverk "Let love in". Med skillnaden att Tindersticks inte drog sig för att slänga in en ostämd trumpet mitt i en finstämd ballad.
Det var dock på tredje skivan "Curtains" som Stuart Staples & Co nådde sin absoluta höjdpunkt. Experimentlustan fick stå tillbaka och vemodet fick fullt spelrum. Med låtar som "Another night in" och "Rented rooms" håller jag "Curtains" för en av mina all-time-favorites. Ett soundtrack till all världens kraschade relationer gjord med notorisk ovilja att komma över livets små oförrätter.
Sedan hände något. Tindersticks fick ett "mognare" (läs: tråkigare) sound. Inspirerade av jazz och 70-tals-soul la de till med slickad produktion och Al Green-inspirerade låtar på "Simple pleasures". Det är absolut inte dåligt, bara ofantligt mycket tråkigare än det Tindersticks som en gång krälade i gyttjan. Det verkade som att de tänkte fortsätta på den inkörda banan (även om 2003 års "Waiting for the moon" var lite av en återgång), sen försvann de.
Nu är de tillbaka och på årets "Falling down a mountain" även en ingrediens som länge saknats hos Tindersticks. Nämligen skevheten. En bångstyrig trumpet (ett trick som känns igen från de två första skivorna) löper amok över hela det nästan sju minuter långa titelspåret.
"Falling down a mountain" är något av en återgång till allra tidigaste Tindersticks med en väsentlig skillnad: Stuart Staples verkar betydligt gladare. Här finns den obligatoriska duetten med en inlånad sångerska (den här gången kanandensiska skådespelerskan Mary Margaret O'Hara) i "Peanuts". Absoluta höjdpunkten är dock vackra pianoballaden "Factory girls".
"Falling down a mountain" är inte i klass med någon av Tindersticks tre första skivor (vilket vi inte heller väntat oss). Men den är faktiskt inte så långt ifrån. Tindersticks är helt enkelt ett band som åldras med värdighet.
lyssna/kolla:
Tindersticks - Black smoke
Massive Attack - Heligoland
Det sägs att Guns 'n' Roses lärde oss att det är roligare att vänta på något än att verkligen få det. Det skrevs spaltmeter om "Chinese democracy" under de smått absurda 16 år som skivan försenades men när den slutligen kom var det knappt någon som brydde sig längre. Enligt de som verkligen lyssnade på den, var skivan varken den dunderflopp man hade väntat sig eller det mästerverk Axl Rose hörde i sitt huvud, utan en helt vanlig Guns 'n' Roses-skiva.
Det är lite samma sak med Massive Attacks väldigt försenade "Heligoland". Det är första gången på sju år som Bristol-sönerna ger ut ny musik (undantaget soundtracket till "Danny the Dog") och det är inte utan att man undrar vad som har hänt i Massive Attack-världen under alla dessa år. Uppenbarligen inte mycket.
"Heligoland" låter som man skulle kunna föreställa sig att Massive Attack låter år 2010. Det vill säga ungefär som innan. Produktionen är moderniserad men låtarna går fortfarande i ultra-rapid och det är samma urbana stämningsbyggande som de ägnat hela karriären åt. Det är inte lika mörkt och hårt som på den en gång så hyllade (men numera något daterade) "Mezzanine". Det är inte heller lika melodiöst souligt som på debuten "Blue lines", på "Heligoland" placerar de sig någonstans mellan de två motpolerana.
Mitt problem med "Heligoland" är också exakt samma problem som jag alltid haft med Massive Attack och anledningen till att de enligt mig placerar sig efter Portishead, Tricky (i vart fall anno "Maxinquaye") och sorgligt förbisedda Earthling när det gäller trip hop från Bristol. Man önskar liksom att det tilläts hända lite mer. Det är dock en hedrande fjärde plats: De gör fortfarande snygga ljudbyggen som andas ömsom vemod, ömsom urban oro och som bakgrundsmusik när man är i behov av något som inte kräver för mycket uppmärksamhet är de svårslagna.
Listan över gästvokalister är den mest hittills mest imponerande i Massive Attack-sammanhang: Förutom den gamle roots-reggae-sångaren Horace Andy, som borde betraktas som fullvärdig medlem, medverkar TV on the Radio-sångaren Tunde Adebimpe, forne Mazzy Star-vokalissan Hope Sandoval och Trickys gamle sparringspartner Martina Topley-Bird. Och Damon Albarn som levererar skivans bästa låt "Saturday come slow" som är precis så bra som Blur hade kunnat vara på "Think tank".
Kortfattat: "Heligoland" är varken vin eller vatten utan en helt okej Massive Attack-skiva. Gott så.
lyssna/kolla:
Massive Attack - Saturday come slow (live)
Massive Attack - Splitting the atom (live)
Morrissey - Swords
Det som gör kents "Röd" så lyckad är hur väl det lilla bandet från Eskilstuna lyckas ringa in sin samtid. Morrissey däremot har uppenbarligen för länge sedan tappat intresset för samtiden. Men han kommer väldigt långt på att bara vara Morrissey.
Den relativt nyligen utkomna "Swords" är en samling b-sidor och outtakes från 00-talet, den tveklöst mest ljumma perioden i Morrisseys karriär. Men den har möts av väl hård kritik, till och med Morrissey har själv sågat den och sagt att han endast gick med på att ge ut den på villkoret att den skulle säljas till "nice price" (sen lurade skivbolaget honom och sålde den till fullpris ändå).
Men Morrissey och hans kritiker är onödigt hårda. Den som sållar lite bland de 18 spåren på "Swords" hittar ett par låtar, däribland "Munich air disaster 1958", "Ganglord" och "Friday mourning", som är bland det bästa han har gett oss under 00-talet.
Live-covern på "Drive-in Saturday" är i sig inte något märkvärdigt, men en fin gest och ett återgäldande av tjänsten David Bowie gjorde när han tog med sin fina, souliga tolkning av "I know it's gonna happen someday" på "Black tie, white noise". En handskakning mellan två av de coolaste människorna som har gått i ett par skor.
lyssna/kolla:
Morrissey - Munich air disaster 1958
Depeche Mode - Playing the angel
Nu är det bara en vecka kvar till Depeche Modes Malmö-besök. Om man vill kan man göra sig lite lustig över att de inte har värvat särskilt många nya fans de senaste femton åren och att publiken mest består av nostalgiska 70- och 80-talister som vill höra sina gamla favoritlåtar, likt buggande 40-talister på en Rolling Stones-konsert. Man kan ju göra det. Eller så kan man lyssna på "Playing the angel" från 2005 och slås av hur hårt, mörkt, modernt och förkrossande bra det är.
90-talets mitt var en mycket turbulent period i bandets historia. Efter Alan Wilders avhopp var Dave Gahan rejält nere i sitt missbruk och så långt under isen att han till och med försökte ta sitt liv. Både han och Martin Gore ville upplösa bandet men det blev inte så. Förmodligen var det tack vare han den där kulmagade, tredje medlemmen, vars funktion ingen har listat ut, mer än att han lär vara den enda i världen som kan medla mellan sångaren Dave Gahan och låtskrivaren Martin Gore - två excentriska herrar med egon större än Malmö Arena.
Det tog ett bra tag för Depeche Mode att repa sig. Första Wilder-lösa skivan "Ultra" från 1997 är en rätt seg historia. Uppföljaren, 2001 års "Exciter" är klart bättre, men väl lättviktig för att komma från ett band så förknippat med svart läder och karg Anton Corbijn-estetik.
Fyra år senare gjorde de med "Playing the angel" inte bara sin bästa Wilder-lösa skiva utan en av sina bästa skivor någonsin. Det är deras sentida mästerverk. Deras "Bloodflowers". En återgång till den mörka gitarr-orienterade stilen från det verkliga mästerverket "Violator".
En viktig förändring hade inträffat: Dave Gahan hade börjat skriva låtar! Martin Gore gick (något motvilligt) med på att ta med tre låtar signerade Gahan på "Playing the angel". Och chockerande nog är det bland dessa man finner de verkliga höjdpunkterna: Industri-bluesen "Suffer well" och mörka "Nothing's impossible". Dave Gahans nyfunna kreativitet blev, något oväntat räddningen för Depeche Mode.
De provade samma grepp på uppföljaren, fjorårets "Sounds of the Universe" även där med klart godkänt resultat. Och med "Come back" var det återigen Dave Gahan som levererade plattans bästa spår.
lyssna/kolla:
Depeche Mode - Suffer well (live)
Asobi Seksu - Rewolf
Jag har hypat retro-skotittarna Asobi Seksu från Brooklyn ett antal gånger tidigare på bloggen. Jag håller fortfarande deras andra skiva "Citrus" för att vara, inte bara 00-talets shoegaze-album, utan en av mina absoluta favoritskivor från det gångna decenniet. Fortsättningen på sagan om Asobi är dock inte lika rolig.
Efter "Citrus" var bara de två ursprungsmedlemmarna Yuki Chikudate och James Hannah kvar och de var trötta på att harva runt i marginalerna. De plockade bort taggtrådsgitarrerna till förmån för drömska Cocteau Twins-keyboards i hopp om att ett mer strömlinjeformat sound skulle utöka lyssnarskaran. Tvärtom blev fjorårets väldigt genomarbetade "Hush" en brakflopp. 2009 innebar inte det genombrott de hade hoppats på, det blev istället året då James Hannah fick ta ett extrajobb som rörmokare för att klara uppehället.
"Hush" är absolut inte dålig. Problemet är att Asobi, tvärtemot sina intentioner, gjorde sin mest svårtillgängliga skiva. "Hush" är detaljrik och kräver fler lyssningar innan allt faller på plats. Inget är i närheten av lika direkt som undersköna "Thursday" eller skramliga popdängan "I'm happy but you don't like me".
Men skam den som ger sig. Asobi Seksu är tillbaka med "Rewolf", en samling akustiska versioner av gamla låtar. Att ge ut en "Unplugged"-skiva kan tyckas ett udda drag av ett band som har förlitat sig på effektpedaler hela karriären. Och resultaten är varierande.
Vissa låtar, som "New years" faller platt utan James Hannahs effektpedalsfyrverkerier. Men "Familiar light", som är något pompös i originalet, växer och blir riktigt vacker med bara en akustisk gitarr och Yukis försiktigt trevande sång. Mest lyckad är, föga förvånande, deras allra bästa låt "Thursday" som får ett klädsamt avskalat arrangemang. Men förmodligen hade "Thursday" låtit fantastisk även om den framfördes på mungiga.
"Rewolf" är bara en parentes i sagan om Asobi Seksu men en klart trevlig sådan. James och Yuki, jag önskar er bättre lycka nästa gång!
lyssna/kolla:
Asobi Seksu - Breathe into glass
R.E.M. - Live at the Olympia
Jag tycker att R.E.M. är ett av världens bästa band. Fram till ganska nyligen hade jag glömt det. Fram till att jag fick den nyutkomna live-dubbeln "Live at the Olympia" i julklapp.
Det är liksom lätt att glömma när deras senaste 12 år har varit förhållandevis bleka. Bill Berry, trummisen som hoppade av efter att ha drabbats av en hjärnblödning 1997, var en viktig drivande kraft i bandet. Och de må fortfarande inte ha gjort någon dålig skiva men, efter Bill Berrys avhopp, heller inget som kommer i närheten av tidigare storverk.
Den bästa sentida R.E.M.-skivan är 2008 års "Accelerate" där de hittade tillbaka till replokalsrocken och kort sagt återupptäckte vad de är bäst på. "Live at the Olympia" innehåller två av de konserter som de gav i Dublin under inspelningen av "Accelerate" för att testa det nya materialet. Och förutom de nya "Accelerate"-låtarna fokuserar de på 80-talet.
Det må ha varit under 90-talet som de blev världens största rockband men allra bäst var de under "indieåren" 1982 till 1988. Då var de en ostoppbar jangle-maskin som levererade ett klassiskt popalbum om året (samtidigt som de turnerade 11 månader per år!). Det är en låtskatt som inte ligger långt efter The Smiths och det är därifrån de plockar russinen på "Live at the Olympia".
De sönderkramade hitlåtarna uteblir (förutom "Drive" som inte går att krama sönder). Istället får vi "Harbourcoat", "Cuyahoga", "Feeling gravity pulls", "Sitting still" och fyra(4!) låtar från debut-epn "Chronic town". Ibland behöver man helt enkelt bli påmind om vilken sanslös mängd fantastiska låtar Michael Stipe & Co har gjort.
lyssna/kolla:
R.E.M. - Man-sized wreath
Nitzer Ebb - Industrial complex
Jag har lyssnat på Depeche Mode ungefär lika länge som jag har lyssnat på musik ("Violator" var en av mina allra första skivor). De har dock aldrig varit något stort favoritband varken för mig eller flickvännen, därför var vi först inte helt säkra på om vi skulle köpa biljetter till deras stundande besök i vår hemstad i slutet av Januari. Det blev dock två sittplatsbiljetter till slut vilket ska bli väldigt roligt.
En extra roligt detalj är att förbandandet kommer att skötas av...Nitzer Ebb! Just det, relikerna från det glada 80-talet när synthare och hårdrockare låg i strid med varandra har återuppstått! De har varit förband åt Depeche Mode två gånger tidigare: 1986 och 1988. Och 2010 blir det åter dags att ta fram spritpennan och klottra "Zynthmakt Hårdrocksslakt" längs skolans fasader.
Som om det inte vore nog är Nitzer på gång med en ny skiva! "Industrial complex", deras första nya verk på 15 år släpps den 22:a januari men jag har redan lyssnat på den (det här med teknikens under, ni vet).
Under åren har jag lyssnat en hel del på Front 242 och närbesläktade band som Nitzer Ebb. Framför allt under den period av min glada ungdom då jag tyckte att synth- och goth-musik var grejen, i synnerhet avarten EBM (det står för Electronic Body Music och skulle kunna beskrivas som en dyster, macho-uppumpad version av Kraftwerks minimala robotpop) där nämnda band huserar.
Det första som slår mig när jag lyssnar på "Industrial complex" är hur lite som har förändrats i Nitzer Ebb-världen åren till trots. Det andra är hur rätt i tiden de låter. När de gav ut "Big hit" 1995 betraktades deras råa, primitiva EBM som bedagad och de hade problem med att förnya sig. Efter ett helt 00-tal av analoga 80-tals-synthar känns plötsligt kombinationen av analoga trummor, feta synthbasar och Douglas McCarthys solglasögon-coolhet och aggressiva sångstil helt rätt.
Det bör dock påpekas att "Industrial complex" inte är någon ny "That total age". Det är varken vin eller vatten utan en helt godkänd Nitzer-skiva och ärligt talat hade vi väl inte förväntat oss mer. 80-talet var tillbaka hela 00-talet. Nu tycks det inte vilja försvinna.
lyssna/kolla:
Nitzer Ebb - Once you say (live 2007)
The Twilight Sad - Forget the night ahead
Ett av de sentida shoegaze-album som har gjort störst intryck på mig är skotska The Twilight Sads två år gamla debutalbum "Fourteen winters and fifteen autumns". Nio utdragna, episka nummer som utöver de genretypiska brötgitarrerna utmärks av ett drönande dragspel(!) och sångaren James Grahams breda skotska dialekt. Det är, vilket låtitlar som "And she would darken the memory" antyder, ingen munter historia. Texternas utanförskap blir på något sätt mer kännbart av att de framförs av en obegriplig, grötig dialekt. Men vem har sagt att man ska skratta jämnt?
På nya "Forget the night ahead" känns de skotska ynglingarna mer "vanliga". Det kan ha att göra med att dragspelet är borta, låtlängderna kortats ner och att det värsta gitarrbrötet liksom känsloutbrotten slipats bort. Det kan också helt enkelt bero på att James Allen i Glasvegas häromåret bevisade för oss att man kan bli världskändis även om man sjunger som Groundkeeper Willy.
I NME jämfördes The Twilight Sads nya inriktning med U2. Det är faktiskt inte en så heltokig jämförelse som man skulle kunna tro för i spår som "I became a prostitue" och storslaget vackra "That room" låter det som musik avsedd för stora arenor snarare än de små klubbar som bandet harvar på. Men det ligger närmre till hands att beskriva det som en korsning mellan Mogwai och Morrissey: Det är melodiöst, storslaget och svårmodigt på samma gång.
Nya, låtorienterade The Twilight Sad drabbar mig inte riktigt lika hårt som det här bandet gjorde för två år sen. På "Forget the night ahead" är de "bara" väldigt bra.
The Twilight Sad - I became a prostitute
kent - Röd
Då min kära sambo är ett kent-fan av stora mått sedan det glada 90-talet har den gångna helgen inneburit många snurr på "Röd". Även jag måste kapitulera den här gången. Sveriges största arenarockband pratade om att de ville låta mer modernt och dansant redan för tio år sen inför "Hagnesta Hill" även om det kanske inte bidde riktigt så. Men år 2009, efter ett psalmliknande intro som lär få frikyrkorna att rasa, sparkar de in dörrarna till diskoteket på en skum bakgata någonstans i forna Öst-Berlin i "Taxmannen". Det är helt ny mark för det här bandet, ändå låter det väldigt mycket kent.
"Röd" fortsätter det som påbörjades på förra skivan "Tillbaka till Samtiden", när kent plötsligt började låta mer Depeche Mode än The Cure. Den här gången tar elektroniken ännu större plats och låtarna är starkare än på föregångaren. Övergången från arenarock till elektronisk musik (det som U2 misslyckades fatalt med på "Zooropa" 1993) har passat kents estetik väldigt bra. Det låter modernt och 80-tals-retro på samma gång. Tankarna går till LCD Soundsystem (i de mest dansvänliga partierna), Depeche Mode, tidiga OMD och i låtar som "Idioter" och den episka nostalgiskimrande avslutningen "Det finns inga ord" även Ratata. Du kommer att kunna köpa åtminstonde en väldigt bra skiva på Statoil-mackarna i vinter.
lyssna/kolla:
kent - Töntarna