final muzak

You say party! We say die! är en kanadensisk post-riot-grrl-konstellation vars nyligen utgivna debutalbum "Hit the floor" för mig bakåt i tiden. ganska exakt till år 2002. på den tiden bodde jag på en studentkorridor och hade som fredagsritual att uppsöka  ett närliggande indieställe. bland de skivor som hade för vana att dyka upp på playlisten under den sista halvtimmen innan det var dags att gå samtidigt som de sista glasen billigt bag-in-box förtärdes ur plastglasen, återfanns bland annat: My Favorites "Love in the time of science", Joy Divisons "Unknown pleasures" och en singelsamling med Public Image Ltd. som allra sista låt spelades inte helt sällan något från Le Tigres andra album "Feminist sweepstakes" som jag älskade på den tiden (fast så här i efterhand håller jag den mer polerade och poporienterade debuten för att vara betydligt bättre). om någon hade tagit uppräknade skivor och stoppat ner dem i korridorens mixer hade det som kommit ut troligtvis både låtit och sett ut som "Hit the floor": Kathleen Hanna-skrik, stämsång, dramatik, pophookar och storslagna new romantic-nostalgiska keyboardmattor. svarta kläder, slips och snedluggar. det är musik som är alldeles totalt skamlöst retro men samtidigt utförd med så mycket finess och skärpa att det bara inte går att sitta still hur mycket man än tycker sig ha "hört det förut".

You say party! We say die! är inte i närheten av så politiskt agiterande som det småfåniga bandnamnet och singeln "The Gap (between the rich and the poor)", antyder. större delen av repertoaren består av banala små kärlekssånger. "Hit the floor" är en skiva som i likhet med Yeah Yeah Yeahs debutalbum "Fever to tell", till största delen utspelar sig i ett lyckligt förälskelserus och präglas av hedonism som ibland övergår i revolt. musik att hålla händerna till samtidigt som man kastar gatsten, med andra ord.

hur arga och dramatiska YSP!WSD! än må låta ibland, faller de alltid tillbaka på oetmoståndliga pop-hookar och Ronettes-liknande stämsång. inte sällan balanserar YSP!WSD på gränsen till att bli antingen överdramatiska eller sentimentala. men de klarar balansgången perfekt. och det är just de mest dramatiska ögonblicken som också är den största behållningen av "Hit the floor". en bit in in skivans i särklass bästa spår "Midnight snack" gör musiken en tvärvändning: sångerskan Becky börja plötsligt sjunga bräckligt och försiktigt trevande, ungefär som Amelia Fletcher i Heavenly. sedan börjar trummorna löpa amok och bandet attackerar lyssnaren med lager på lager av stämsång, gitarrer och keyboardmattor. det är så sjujävlens snyggt och medryckande att jag var tvungen att hoppa tillbaka till "Midnight snack" och lyssna på den fem gånger på raken vid första genomlyssningen. You say party! We say die! kommer att spela på Malmöfestivalen den 18:e augusti. det är deras enda inplanerade Sverigespelning hittills...även en av ytterst få Europa-spelningar. den som inte går och ser dem då är en rutten apa. så det så!