Prince - Lotusflow3r
"Les extremes se touche" säger fransmännen och i Princes fall stämmer det verkligen. Funkdvärgen har genom karriären dragits från en extrem till en annan. I början av 80-talet plockade han upp stafettpinnen från Marvin Gaye anno "Let's get it on" och sprängde sexvallen när han posade i svarta lackkalsonger och sjöng om att göra sweet love med syrran på "Dirty mind". 25 år senare är Prince en stockkonservativ, tokkristen Jehovas-anhängare som får moralpanik när det flashas bröstvårtor på Super Bowl-galan.
Men han har inte helt tappat förmågan att skriva fantastiska låtar även om det med åren dröjer allt längre mellan topparna. Årets "Lotusflow3r" kan mycket väl vara Prillans näst bästa leverans den här sidan millennieskiftet, efter (den numera snuskfria) snuskfunken på fantastiska "Musicology".
Det som är så glädjande med "Lotusflow3r" är att Prince har återupptäckt sin musikaliska virtuositet. När man pratar om Prince är det oftast popstjärnan Prince det syftas på. Mannen med tveksam klädsmak som gjorde "Purple rain" (fortfarande den enda bra låten i världshistorien att spelas på radiokanalen Lugna Favoriter). Det glöms liksom bort att han är en av vår tids största musikaliska genier: Vid sju års hade han utvecklat perfekt gehör och nu behärskar han en bit över 100 instrument.
På årets "Lotusflow3r" gitarrsolar han så det står det till härliga till samtidigt som han i låtar som "Colonized mind" och "Crimson and clover" levererar funkrock(!) med melodier (för att citera Kjell Allinge): "att trånade cykla hem med honung i mittbenan till". Ett perfekt tillfälle att återuppta kontakten med The Purple One.
För mer Prince: Kolla in svenskspråkiga Prince-bloggen Scarlet Pussy
Dinosaur Jr - Farm
Av någon egendomlig anledning lyssnade jag aldrig på Dinosaur Jr under min uppväxt. Min indierockhistoria grundades på Sonic Youth och Pavement och Lilldinosaurien var ett uns för mycket raggar-rock och muskulöst gitarrsolande för att jag skulle falla handlöst för det.
Trodde jag då. Som tur är växer man ju upp och inser sina misstag för nu håller jag Dinosaur Jrs "Where you been" för att vara en av världens kanske 50 bästa skivor. Det är musik som får mig att vilja plocka fram flanellskjortan, spela luftgitarr och springa ut på gatan och föreläsa för dagens ungdom om hur mycket bättre allting var förr. På 90-talet när världen var mer svartvit och det här med indie var lite enklare: Man visste ju att storbolag = ondska och det handlade om billig produktion och urtvättade band-tischor snarare än modebloggar.
Visst kan man göra sig lite lustig över nostalgifaktorn som följer med Dinosaur Jrs musik. De har alltid låtit typ likadant och epitetet "gobbaindie" har garanterat uppfunnits bara för deras skull. Men de gör sin grej så förbannat bra att det bara är att ge efter och plocka fram luftgitarren.
Det som är så glädjande med dagens Dinosaur Jr är, förutom att ursprungsmedlemmarna J Mascis och Lou Barlow äntligen har slutit fred och bestämt sig för att samarbeta, att de har nått en ny formtopp! "Beyond" var en helt fantastisk come-back och nya "Farm" är faktiskt ännu vassare! Även om inget på skivan har drabbat mig lika hårt som "Crumble" eller "Pick me up" är det här en solid samling gobbaindie som det funkar att spela luftgitarr till hela morgonpromenaden.
Dinosaur Jr kan förmodligen hålla på hur länge som helst och när jag lyssnar på "Farm" har jag inga som helst problem med att föreställa mig en 100-årig J Mascis stå och köra sina solon med långa gråa hårtesar på huvudet och den urtvättade band-tischan intakt.
Dinosaur Jr - Over it
Dinosaur Jr på myspace
P J Harvey & John Parish - A woman a man walked by
Efter "Stories from the city, stories from the city" slutade jag hålla koll på P J Harveys diskografi. Det är inte så att den skivan på något sätt skulle vara dålig, tvärtom håller jag den så här i efterhand för att vara en av hennes allra bästa. Det var bara det att det tidiga 90-talets Steve Albini-producerade Polly Jean som slet ut sitt hjärta och skickade det i kuvert till han som svek, nu bar designerkläder, var lyckligt förälskad och fyllde sina låttexter med geografiska referenser. Det kändes bara tryggare och tråkigare.
Årets "A woman a man walked by" är alltså den första P J Harvey-skivan jag köper på väldigt länge (ja, jag är en sån där stenåldersmänniska som fortfarande lyssnar på musik på plastbit ibland). Och det är på alla sätt en positiv överraskning. Mest för att P J Harvey har sökt sig bakåt i sin egen diskografi.
1996 spelade hon in "Dance Hall at Louse Point" tillsammans med multi-instrumentalisten John Parish. Det är en löst sammanfogad samling väldigt skissartade sånger inspelade på kort tid med enkla medel. Årets samarbete "A woman a man walked by" är mer genomarbetad och på alla sätt bättre.
Den något ojämna (men bitvis riktigt lyckade) "Dance Hall..." är mer experimentiell och primitiv än den Polly Jean vi är vana vid. På "A woman a man walked by" får vi däremot prov på hennes mångsidighet. Inledande "Black hearted love" (som för övrigt hade platsat utmärkt på tidigare nämnda "Stories from the city...") är ungefär så nära en radio-hit man kommer i P J Harvey-sammanhang. Titelspåret och "Pig will not" är det stökigaste hon har gjort sedan "Rid of me". Skivans i särklass bästa spår "April" är en helt hjärtskärande epic som för tankarna till det verkliga mästerverket "To bring you my love" från 1995. Det är alltid roligt att återupptäcka sina gamla favoriter. Och jag kan dessutom intyga att de gör ett fantastiskt jobb med att återskapa låtmaterialet live på sin nuvarande gemensamma turné.
...And you will know us by the Trail of Dead - The Century of Self
Acceleratorfestivalen 2002. Det året handlade Sveriges mesta indierock-angelägenhet fortfarande om en liten, anspråkslös endagsfestival som fick plats inne på KB. Men de hade ändå lyckats locka till sig tre band som just då räknades bland de mest lovande inom amerikansk rock: Vue (någon som kommer ihåg dem?), Yeah Yeah Yeahs och ...And you will know us by the Trail of Dead.
Resten är som man brukar säga: retro-garagerock-historia. Yeah Yeah Yeahs blev typ jättejättestora och fick mingla på kändispartyn i Hollywood. Vilket var välförtjänt (se 2006-listan)! Lite tråkigt dock att berömmelsen mest kom att handla om att deras sångerska bär konstiga kläder.
Hur roligt det än må vara att se Karen O hoppa runt och höra "Fever to tell"-låtarna för första gången var det headlinern ...And you will know us by the Trail of Dead som var min största behållning av kvällen. Austin-bandet har aldrig blivit större än de var då. Och de spelade med en inlevelse, energi, publikkontakt och destruktivitet som vore de ett punkband från CGBGs glansdagar.
Ja, det var den beryktade spelningen där de välte ut trumsetet över scengolvet innan extranumren och sen tvingade KBs personal att sätta ihop det igen. Bara för att avsluta med att göra samma sak en gång till. Att döma av senaste skivan "The Century of Self" kommer det gå betydligt lugnare till när de nu snart gästar Malmö igen.
Vid förra besöket lät de som en mindre arty, mer macho-uppumpad version av Sonic Youths mitta 80-tal. Musiken är fortfarande osedvanligt macho för att höra till en sfär som främst befolkas av folk med stora glasögon och dålig hållning. Men de förlitar sig mindre på rundgång och mer på stämningar. Keyboards har blivit en väsentlig del av den tidigare helt gitarrbaserade musiken. Låtarna dras ut och tillåts bli episka. Så här hade Coldplay kanske kunnat låta om de hade lyssnat mer på no wave och mindre på U2. Det är så här unga, arga band åldras med värdighet!
...And you will know us by the Trail of Dead på myspace