final muzak

Acceleratorfestivalen 2002. Det året handlade Sveriges mesta indierock-angelägenhet fortfarande om en liten, anspråkslös endagsfestival som fick plats inne på KB. Men de hade ändå lyckats locka till sig tre band som just då räknades bland de mest lovande inom amerikansk rock: Vue (någon som kommer ihåg dem?), Yeah Yeah Yeahs och ...And you will know us by the Trail of Dead.

Resten är som man brukar säga: retro-garagerock-historia. Yeah Yeah Yeahs blev typ jättejättestora och fick mingla på kändispartyn i Hollywood. Vilket var välförtjänt (se 2006-listan)! Lite tråkigt dock att berömmelsen mest kom att handla om att deras sångerska bär konstiga kläder.

Hur roligt det än må vara att se Karen O hoppa runt och höra "Fever to tell"-låtarna för första gången var det headlinern ...And you will know us by the Trail of Dead som var min största behållning av kvällen. Austin-bandet har aldrig blivit större än de var då. Och de spelade med en inlevelse, energi, publikkontakt och destruktivitet som vore de ett punkband från CGBGs glansdagar.

Ja, det var den beryktade spelningen där de välte ut trumsetet över scengolvet innan extranumren och sen tvingade KBs personal att sätta ihop det igen. Bara för att avsluta med att göra samma sak en gång till. Att döma av senaste skivan "The Century of Self" kommer det gå betydligt lugnare till när de nu snart gästar Malmö igen.

Vid förra besöket lät de som en mindre arty, mer macho-uppumpad version av Sonic Youths mitta 80-tal. Musiken är fortfarande osedvanligt macho för att höra till en sfär som främst befolkas av folk med stora glasögon och dålig hållning. Men de förlitar sig mindre på rundgång och mer på stämningar. Keyboards har blivit en väsentlig del av den tidigare helt gitarrbaserade musiken. Låtarna dras ut och tillåts bli episka. Så här hade Coldplay kanske kunnat låta om de hade lyssnat mer på no wave och mindre på U2. Det är så här unga, arga band åldras med värdighet!

...And you will know us by the Trail of Dead på myspace