Depeche Mode i Malmö 100125‏



De må ha gjort sig kända för sin melankoliska sida men live handlar Depeche Mode inte om något annat än att underhålla skiten ur sin publik. Och de är förbaskat bra på det!

Om inte Percy Nilsson hade fått bygga sin hockeyarena till slut hade vi högst sannolikt aldrig fått se dem i Malmö. Depeche Mode är liksom ett band som kräver utrymme. Med sig har de en stor posörshow som är ungefär det närmsta man kommer Las Vegas en snorkall måndagkväll i Malmö. Storbildsskärmar och tillräckligt mycket kitschig rekvisita för att man ska vänta på att ett mini-Stonehedge och en uppsättning dansande dvärgar ska dyka upp någonstans.

Som om det skulle behövas: De har en av världens mest karismatiska frontfigurer i Dave Gahan. En man som vet hur man svingar sitt mikrofonstativ och den enda 40-plusaren som kommer undan med att bära glittrig väst utan undertröja.
 
De ger publiken vad de vill ha, även vad gäller låtval. Nämligen hits. Några låtar från "Sounds of the Universe" avverkas pliktskyldigt och fungerar mest som vilopauser för publiken. I övrigt är det en hitkavalkad utan like som inleds med "Walking in my shoes". Vi får "Enjoy the silence", "Personal Jesus", "Never let me down again", "Stripped", "Behind the wheel", ja alla de där låtarna som en gång i tiden fick dig att upptäcka Depeche Mode.
 
Förbandande Nitzer Ebb som har kommit för att rocka loss (syntha loss) som i sin ungdoms dagar, går en tuff rond till mötes. Akustiken är minst sagt inte till den minimalistiska aggro-bodyns fördel men på sina ställen tänder det till, som i klassiskern "Control, I'm here" eller episka avlutningen "I give to you".

läs mer/relaterat
:
Depeche Mode - Playing the angel

Nitzer Ebb - Industrial complex


The xx i Malmö 100121‏

The xx

Man skulle kunna kalla The xx för 2009 års Glasvegas. De är inte lika kända för allmänheten som den skotska kvartetten, men hypen kring dem har vuxit i samma lavinartade tempo och alla kritiker tycks lika enade om deras storhet.

Samtidigt är de varandras motsatser: Glasvegas har siktat mot de stora arenorna från första början. The xx är så lågmälda och introverta att det är omöjligt att föreställa sig dem på något större än Debasers klubbscen. Det är dock där de kommer till sin fulla rätt.

För det är live de övertygar som mest. Deras sparsmakade gitarr-bas-trummaskin-sättning känns självklar då de långsamma, suggestiva låtarna inte behöver något mer. Less is more. Här finns inga överflödiga detaljer. Varje hörbar andhämtning är livsnödvändig. Varje nyans är tusenfaldigt uppförstorad. När Olver Slim börjar slå på en cymbal i slutet av "Infinity" känns det som om han avfyrar medicinbollar mot mellangärdet. Det enda överflödiga är när samme man i sitt (något tafatta) mellansnack, påpekar att det är första gången de är i Malmö.

Det är inte heller svårt att förstå deras breda genomslag. De sägs vara stora bland de missförstådda 18-åringar som har förstått lite mer än emo-klasskompisarna. Samtidigt är musiken med sina släpande beats, som gjord för att tilltala de 80-talister som växte upp med Tricky och Massive Attack. Lägg därtill ekon från tidiga The Cure och Tracey Thorn och Morrisseys underbett (well spotted, Magnus!) och The xx sammanfattar tre generationer av brittisk musikhistoria och bristande tandreglering.

Och på sin första Skandinavienturné spelade ynglingarna (som inte ser en dag äldre ut än sina blott 20 år) för fulla hus.

läs mer:
Min recension av debutskivan XX

Alberta Cross i Malmö 091204



Den fantastiska konsertveckan (tre efterlängtade spelningar på lika många dagar), avslutades för min del med Alberta Cross på Debaser. Först ut var en svensk singer/songwriter vid namn Tarantula Waltz. Jag var bekant med namnet sedan tidigare då min flickvän lagt några goda ord efter att ha sett honom förbanda åt Christian Kjellvander.

Att öppna för ett rockband inför en fredagsfirande publik torde vara en desto svårare uppgift för en mollstämd singer/songwriter. Något i den kortvuxne mannens inlevelsefulla sång får mig dock att fastna och jag kommer mig inte för att beställa första fredagsölen förrän efter han har slutat, vilket torde vara ett kvalitetstecken om något.

Kvällens huvudakt Alberta Cross kommer från New York och gav för några månader sedan ut sin debutskiva "The broken side of time". Det handlar om Neil Young-inspirerad rotrock och de har en del likheter med (i min mening väldigt överskattade) Band of Horses. Alberta Cross är dock betydligt röjigare och enligt mig, betydligt roligare. När de kör sin bästa låt "Leave us and forgive us" går mina tankar först till Crazy Horse och sen till Raconteurs, vilket ju alltid är positivt.

Det är Alberta Cross första Sverige-spelning någonsin, vilket känns än mer familjärt i och med att sångaren Petter Ericson Stakee (som har svenskt påbrå) kör allt mellansnack på svenska (med rejäl brytning). Släktskapet med Sverige är också enda förklaringen jag finner till bristen av skägg på scenen (endast två av fem bandmedlemmar bär någon form av ansiktsbehåring). För är det något band som personifierar uttrycket skäggrock, så är det Alberta Cross.

Alberta Cross på myspace

Anna Ternheim i Malmö 091203‏



Jag har sett Anna Ternheim ensam på scen en gång tidigare. Det var för lite drygt fyra år sedan som förband till kent under deras påkostade tältturné. Hon satt vid sitt piano med ryggen mot publiken genom hela sitt set.

Kanske berodde det på hennes berycktade scenskräck men hursom är inte kents otympliga tält idealmiljön för en lågmäld singer/songwriter. Däremot har jag svårt att tänka mig en mer passande lokal än Victoriateatern. Det var första gången jag besökte någon av deras picnic-konserter (ett väldigt trevligt koncept!) och jag kan knappast tänka mig något bättre sammanhang för Anna Ternheim: I en intim lokal framför en intresserad, sittande publik.

För det mesta är Anna ensam med ett piano eller med en gitarr. Några gånger, bland annat i "My heart still beats for you" och hennes version av "China girl" smyger sig några enkla förinspelade slingor in. I en ny låt tar hon hjälp av hatobjektet från musiklektionerna: metronomen. Som mest avskalat blir det när hon gör en à cappella-version av "Let it rain", bästa låten från fjorårets "Leaving on a Mayday". Det är ingen tvekan om att hennes avskalade sånger håller för de än mer minimala arrangemangen och hon verkar, att döma av  mellansnacket, trivas riktigt bra.

Anna Ternheim har inte någon aktuell skiva i bagaget och kan därför fritt plocka russinen ur diskografin, vilket gör det extra roligt. Jag får höra flera "otippade" favoriter som "Tribute to Linn", "No subtle men" och "Halfway to fivepoint". Desto mer väntat är det att hon gör covern på "Shoreline" och det finns ingen som helst anledning att pensionera den: Om jag hade gjort en lista över världshistoriens bästa covers hade den tveklöst kvalat in, någonstans efter Johnny Cashs version av "Hurt".

Att jag vid ett tillfälle hör någon sitta och snyfta högljutt på raden bakom, känns inte ett dugg förvånande. Det är precis den typen av konsert.

Wavves i Malmö 091202‏



Det krävdes bara en finanskris och en uttråkad 22-årig slacker för att lo-fi skulle bli angeläget igen. För bara drygt ett år sedan blev Nathan Williams (aka Wavves) stjärna över en natt tack vare låten "So bored", en lika skramlig som lätt-trallad hyllning(?) till slackerlivet. Någon med för mycket fritid (närmre bestämt Kevin De Broux från bandet Pink Reason) ordvitsade fram genrebenämningen shitgaze (eller var det Arne Hegerfors?) och Wavves blev genrens fanbärare. Men det går helt utmärkt att kalla det lo-fi: Gillar du gitarrer, oväsen och väldigt enkla poprefränger i kombination så gillar du Wavves.

Men framgångssagan var på väg att få ett slut redan i somras. Den Europa-turné som Nathan (förstärkt av trummis + basist) är ute på nu skulle egentligen ha genomförts för ett halvår sedan men ställdes in efter en katastrofal spelning på spanska Primavera-festivalen (för övrigt Wavves första Europa-spelning). En jetlaggad Nathan gjorde sig ovän med sin trummis på scen, passade på att förolämpa publiken och lyckades inte genomföra en fullständig låt. Efteråt skyllde Nathan på att han hade ätit för mycket knark.

Lyckligtvis märktes inget av det där under gårdagens Malmö-spelning. Wavves har gjort en ordentlig uppryckning sedan dess vare sig det beror på om Nathan äter mindre knark nuförtiden eller om han bara har tagit sig i kragen.

Kanske beror det på att den minimala gitarr/trummis-sättningen från skivorna är utökad med en basist. Eller på att Nathan sjunger med sin vanliga röst utan reverb, men jag kan inte låta bli att tänka på Nirvana. Den allra första inkarnationen av Nirvana, som de lät på "Bleach", innan Butch Vigs slicka produktion gjorde dem till världens största arenarockband. Banden liknar dessutom varandra i sin oborstade slacker-framtoning (även om Nathan och hans vänner verkar betydligt gladare).

Wavves spelar i 40 minuter vilket är alldeles lagom för den här typen av högenergisk (men nyansfattig) skrammelpop. De avverkar stora delar av årets "Wavvves" och kör en hel del nytt material. Bland höjdpunkterna hör "Weed demon", "So bored" (som framkallar i särklass störst publikrespons) och avslutande "No hope, kids" som på ett mycket snyggt sätt förlängs med några extra minuters manglande (nästan prog-varning, killar!). Det här bandet ska helt enkelt upplevas live!

jag har skrivit om Wavves tidigare...

Wavves på myspace

Isis i Malmö 091101



Aaron Turner är bara fyra år äldre än mig. Ändå har han både hunnit med att starta Hydra Head, en ansedd label för experimentiell rockmusik av alla de slag och blivit en flitigt anlitad skivomslagsmakare. Framför allt har han gjort fem skivor med sitt Isis, som blivit ikonerna inom den hårdare falangen av post-rock (det som ibland kallas post-metal), efter genrens giganter Neurosis. Han har med andra ord använt de fyra åren väl.

Gårdagens spelning på KB var min tredje Isis-konsert. Första gången var i samband med "Panopticon" och med tanke på att åren har gått sen dess är det anmärkningsvärt hur mycket som är sig likt. Det handlar fortfarande om fem herrar i full koncentration på sina instrument och publikkontakten är lika sparsmakad som den brukar vara när det gäller post-rock. Effektpedalsutbrotten är skickligt iscensatta och de lugnare partierna som ledar fram till dem är ödesmättade och stämningsfulla.

Som väntat låg tyngdpunkten på bitvis briljanta "Wavering radiant" från i år. Isis har tagit ett (pyttelitet) steg bort från det monotona stämningsbyggandet och blivit mer melodiösa. Musiken rymmer fler "tekniska duktigheter" och brölsången får oftare stå tillbaka för Aaron Turners vanliga stämma. Isis var som vanligt en mycket angenäm konsertupplevelse men gissningsvis får de för all framtid finna sig i att stå i skuggan av Neurosis.

Der Blutharsch & Deutsch Nepal i Köpenhamn 090916



Jag har haft det stora nöjet att se neo-folk/post-industri-legenden Der Blutharsch alla tre gånger de har besökt vårt danska grannland. Det är inget snack om att största upplevelsen var första gången: År 2004 i en stor före detta industrilokal ute i den danska obygden Albertslund.
 
Frontfiguren Albin Julius var då fortfarande väldigt mytomspunnen. Hans förra band The Moon lay hidden beneath a cloud (som förutom Albin bestod av dåvarande flickvännen Alzbeth) hade benhård integritet och lät sig varken intervjuas eller fotograferas. Der Blutharsch, som ursprungligen var Albins soloprojekt, började på samma bana.
 
Musiken som Albin Julius har gjort efter brytningen med Alzbeth 1997 skiljer sig dock rejält från Moon lay hidden...s vackra Dead can Dance-liknande dito. Tidiga Blutharsch-skivorna går i nedstigande led från industri-svult-symfoniker som Laibach och blandar slagverk, orkestersamplingar och allsköns elektronik.
 
Men 2005 kom en en oväntad vändning: På skivan "When did Wonderland end?" förvandlades Der Blutharsch till ett "vanligt rockband". Någonstans mellan Joy Division och tidiga Death in June gör de en riktigt snygg uppdatering av tidiga 80-talets mörkaste post-punk. Den enda nya låt som spelades under konserten bådar gott inför kommande skivan "Flying high" som lär fortsätta i samma stil. Att de dessutom gör väldigt omarbetade och riktigt lyckade post-punk-versioner av sina gamla alster med den nya rockbandssättning är ett kvalitetstecken om något.


Deutsch Nepal

Kvällen till ära hade Der Blutharsch med sig två förband. Först ut var pinsamt usla Bain Wolfkind. Desto mer intressant är svenska General Lina Baby Doll som med sitt enmansprojekt Deutsch Nepal, sedan 90-talets begynnelse, har gjort industri-ambient i stil med SPK och Throbbing Gristle. Musiken är mestadels instrumental och bygger på samplingar och olika förinspelade ljudkällor som långsamt bygger upp suggestiva ambient-mardrömmar. På skiva kan det bli väl monotont och svårgenomträngligt för min smak men när Lina (som något förvirrande är en man: se bilden) blandar sin mörka industri-ambient med låtar som på 2004 års "A silent siege" är det helt fantastiskt och snudd på Einstürzende Neubauten-klass.
 
Det här var ett väldigt kärt återseende även om en Blutharsch-konsert år 2009 är mer av en "vanlig rockkonsert" än tidigare. Jag är glad att neo-folk-innovatören Albin Julius övervägde beslutet han fattade för några år sen att aldrig mer turnera. Tyvärr kan man nog inte vänta sig detsamma från hans gamla sparringspartner Doulgas Pearce i Death in June.

Tillbaka från Way Out West



Jag sitter nu med ett fånigt leende på läpparna och känner mig väldigt nöjd med helgens Göteborgs-vistelse: Årets Way Out West är avklarad.


Det faktum att det rör sig om 80 akter intryckta på blott två och ett halvt dygn gör det omöjligt att se allt. Lägg därtill mänskliga faktorer som hunger och benvärk. Men en hel del hanns med trots att vi inte anlände förrän en bit in på fredagseftermiddagen. Till det bästa hör att man efter en dags festivalande, inte behöver knyckla in sig i ett gyttjigt ÖB-tält utan kan somna i en bekväm hotellsäng.

Eftersom ni lär bombarderas med WOW-rapporter från alla möjliga håll de närmsta dagarna nöjer jag mig med att skriva lite kortfattat om de fullständiga konserter jag såg under helgen.

Robyn: Inte riktigt min tekopp (även om jag tycker att "Be mine" är en väldigt bra låt). Men gästartisterna tillförde mycket till underhållningsvärdet. Var inte beredd på en Dr Alban-revival...

Antony + Göteborgs Symfoniorkester: För mig var det här festivalens höjdpunkt! De nya arrangemangen fick det att skilja sig rejält från tidigare versioner: I synnerhet "Cripple & the Starfish" var väldigt vacker med de storslagna stråkarna. Enda klagomålet är att en festivalscen kanske inte är den optimala inramningen. De som stod längre bak stördes av Glasvegas soundcheck. Och det borde vara straffbart för festivalbesökare att försöka sjunga med, i synnerhet för tondöva festivalbesökare.


Glasvegas: I stort sett en repris av den mycket trevliga klubbspelningen i Köpenhamn i våras. Som väntat hade de inga som helst problem med att fylla ut en större scen och körde alla sina arenaposer med stil.


Arctic Monkeys: Pojkspolingarna avverkade en hel del nytt (orgelbaserat och tyngre) material, som bådar gott inför kommande skivan "Humbug". De går vidare utan att släppa taget ett dugg kring sin utpräglade 60-tals-estetik. Väldigt bra och dessutom snygg ljussättning.

Jenny Wilson: Lite som en mindre knasig variant av Karin Dreijer. Med "Hardships!" har hon gjort en av årets svenska skivor och det är klart underhållande att se på. Dessutom med festivalens blåaste outfit!

Calexico: Riktigt charmigt!

Olle Ljungström: Stod för festivalens mest underhållande mellansnack. Det tilltagande regnet gjorde att han fick en stor publik under tältscenens tak. Vilket var välförtjänt!


My Bloody Valentine: För min del var det här festivalens andra höjdpunkt! Återuppståndna My Bloody Valentine är själva defintionen av shoegaze: De spelar högre än alla andra, rör inte en min på scen och sången begravs under lager av egendomliga gitarrljud. Tyvärr förtogs den här upplevelsen något av det dåliga ljudet och Kevin Shields sång var väl lågt mixad även för att vara shoegaze. Men när de avslutar med att dra ut "You made me realise"  i ett evighetslångt avgrundsvrål är det så kompromisslöst det bara kan bli.

Lily Allen: Inte min tekopp. Men "Fuck you" är ju lite gullig.


Sonic Youth i Malmö 090527



Jag kan inte förhålla mig objektivt till Sonic Youth. De är helt enkelt ett av de där banden som en gång i tiden var med och definierade bra musik för mig (tillsammans med Smiths, Cure, Björk och några till).


Vi stiftade bekantskap när "Washing machine" kom i mitten av 90-talet. Låten "The Diamond sea" var mitt första möte med noise-rock och det kom att förändra mina öron för all framtid. Plötsligt förstod jag hur vackert atonalt oljud kan vara


Egentligen var det först på tredje skivan "EVOL" från 1986 som Sonic Youth blev det band vi känner idag. Efter det mörka no wave-harvandet på "Confusion is sex" och "Bad moon rising" visade de plötsligt sin melodiösa sida. Ryktet säger att de spelade in "EVOL" i ett litet rum med dålig akustisk och blev "tvungna" att spela mer melodiöst för att "höra" varandra.

Ska man vara uppriktigt har de väl inte utvecklats så mycket sedan "EVOL". Det är det Sonic Youth som har fått ett oräkneligt antal band av lägre dignitet att flytta till New York, börja på konstskola och intressera sig för Godard. Inte så att de på något sätt skulle ha varit först med att blanda oväsen, rockmusik och konstnärliga ambitioner. Det var bara det att de dessutom skapade perfekt popmusik och nådde ut till så ofantligt många fler än vad Les Rallizes Dénudés, Glenn Branca eller ens en gång Velvet Underground hade gjort före dem.


Under alla år har de fortsatt att odla myten av sig själva som "indiebandens indieband", vilket har resultat i bland annat frijazzande på konstmuseum i Ystad och utsålda, sporadiska klubbspelningar som den på KB igår. Och det är just deras integritet eller rättare sagt blandningen av integritet och publikfriande som gör gårdagens spelning till något av det bästa jag har sett på en Malmö-scen på väldigt länge.

Under ordinarie spelningen slopas hitlåtar till förmån för mer obskyra albumspår som "Making the nature scene" och "Tom Violence". Likväl spelar de "Teenage riot" som sista extranummer och Thurston Moore (som sina 50+ till trots fortfarande ser ut som en tonårsslacker i en Todd Solondz-film) gör sina sedvanliga publikhavsdykningar och spexar runt med trumpinnar och skruvmejsar i gitarrhalsen. Numera är de förstärkta av före detta Pavement-basisten Mark Ibold (jag fick alltså se medlemmar från två gamla favoritband igår).

Sonic Youth turnerar nu med kommande skivan "The Eternal" i bagaget och för min del var det premiärlyssning på det nya materialet. Mina tankar fördes till senaste Sonic Youth-skivan jag skaffade, nämligen 2004 års "Sonic Nurse". Det är med andra ord tal om ett lite mognare och lite mer melodiöst Sonic Youth. Kanske hade det varit läge att byta namn till Sonic Adults någon gång under 90-talet?


Mono i Köpenhamn 090330



Japanska Mono är mina personliga favoriter inom den numera något avsomnade postrock-genren. Det som skiljer dem från annan traditionell, instrumental postrock som Mogwai eller Explosions in the Sky är att de drar något mer åt shoegaze-hållet.


Mono har aldrig nått upp i riktigt samma klass som Mogwai när de är som bäst ("My father, my king" eller "Helicon 1"). Däremot har de tystlåtna japanerna en skyhög lägstanivå. Faktum är att de har hållit så jämn kvalitet under sina tio verksamma år att jag har svårt att välja en favorit ur deras nu fem album starka diskografi.


Dessutom har jag alltid uppfattat dem som väldigt sympatiska: Första gången jag såg dem live tog "frontfiguren" och gitarristen Takaakira "Taka" Goto av sin gitarr och bockade(!) efter varje låt. Vem har sagt att rockmusiker inte kan vara väluppfostrade?


Under konserten i Köpenhamn spelade de större delen av årets "Hymn to the Immortal Wind". Skivan är det mest storslagna och episka de har gjort. Precis som på de två föregångarna har de tagit hjälp av en symfoniorkester och Shellac-legenden Steve Albini, vilket säger en del om hur det låter: Låtarna byggs långsamt upp för att slutligen kraschlanda i våldsamma gitarrurladdningar eller bland storslagna, svepande stråkar.

Det mest slående med att se dem live är, utöver hur samspelta de hunnit bli, hur väl de lyckas återskapa musiken med endast tre män och en kvinna i sättningen. De förlitar sig mycket på effektpedaler och det tycks inte vara någon hejd på hur mycket ljud de kan få ur blott två gitarrer.

Under det dramatiska slutet i "Pure as snow" slänger Taka slänger ifrån sig sin gitarr och kastar sig på golvet för att gå loss på sina effektpedaler. Det är nog för att få hjärtat att fastna i halsgropen på vilken skotittare som helst!

Mono på myspace


Antony & the Johnsons i Köpenhamn 090326



Jag räknar Antony & the Johnsons besök i den danska huvudstaden 2006 som en av de största  konsertupplevelser jag har haft under min livstid. Någonstans däruppe med Björk och Stephen Malkmus. Så när Antony (som levererat årets bästa skiva so far med "The Crying light") återvänder till samma lokal tre år senare är det kanske inte riktigt lika storartat. Men nästan.


Det märks att han är i något sämre form än för tre år sen, både vad gäller rösten och konditionen. Och konserten inleds med ett märkligt, långdraget performance art-stycke som slår an tonen på ett lite onödigt pretentiöst sätt. Men i övrigt har jag absolut inget att klaga på.


Som väntat ligger tyngdpunkten på fantastiska "The Crying light". Största publikreaktion möter dock "hitlåtarna" från förra skivan ("You are my sister", "Fistful of love" och den fantastiska avslutningen "Hope there's someone"). Något oväntat också b-sidan "Shake that devil". Antonys scenpersonlighet är lika karismatisk och humoristisk som vanligt och han har, vad som mycket väl kan vara den mest disciplinerade konsertpublik jag någonsin sett: När Antony sjunger är publiken knäpptyst!

I sommar är han en av  huvudattraktionerna på Way Out West och allt talar för att även det kommer bli storartat!

Antony & the Johnsons på myspace


Danko Jones i Malmö 090312



att se Danko Jones live är lite som att se om Monthy Python & the Holy Grail för sjunde gången. man vet man får, det kräver ingen större tankeverksamhet och det är sjujävelns underhållande!
 
kanadensiska "Sverige-vännerna" Danko Jones är för det första, andra och tredje en fenomenal live-akt. energin, närvaron och självsäkerheten som de utstrålar på scen har liksom inte riktigt fastnat på skiva. närmst kom de på 2003 års lysande "We sweat blood", där de för första gången blickar bort från den ultraprimitiva Ramones-rock som blivit deras kännetecken. där lyckas de låta lite hårdare, lite snyggare och lite mer catchy på en och samma gång.
 
sedan dess har de haft problem med att förnya sig. efterföljarna "Never too loud" och "Sleep is the enemy" är mer polerade och hämtar ännu mer intryck från den "klassiska" hårdrock som Danko är uppvuxen med. det är absolut inte dåligt, bara lite småtråkigt och väl tamt för att komma från ett band som en gång i tiden gav oss singlar som "Samuel Sin" och "Cadillac".
 
skivköparna har svikit Danko Jones i samma takt. "Never too loud" fick inte ens USA-distribution på grund av för låga försäljningssiffror. deras live-framträdande har dock inte avtagit i popularitet då de fortfarande spelar för fulla hus. som störst är de i Skandinavien och med en hastigt hophafsad b-sidesamling som enda alibi är de nu ute på en obegripligt omfattande Skandinavien-turné. allsköns svenska orter som Huskvarna, Halmstad, Skellefteå med mera som vanligtvis inte är bortskämda vad gäller konsertutbud, föräras med spelningar.


gårdagens spelning var deras tolfte besök på KB sedan starten i slutet av 90-talet. något som är särskilt roligt med den här turnén är att de spelar personliga favoriter från hela karriären. några låtar från b-side-samlingen avverkas pliktskyldigt i början innan det sparkar igång på allvar med "Play the blues". och publikfrieriet vet inga gränser: Danko, som är något av en virtuos vad gäller mellansnack, inleder med att tala om för oss hur vansinnigt coola vi alla är som går på konsert på en vardag utan att bry oss om ifall vi måste gå upp tidigt till jobbet dagen efter. hjärndöd rock 'n' roll blir inte mycket roligare än så här!


Danko Jones på myspace

Nyare inlägg
hits