Sonic Youth i Malmö 090527



Jag kan inte förhålla mig objektivt till Sonic Youth. De är helt enkelt ett av de där banden som en gång i tiden var med och definierade bra musik för mig (tillsammans med Smiths, Cure, Björk och några till).


Vi stiftade bekantskap när "Washing machine" kom i mitten av 90-talet. Låten "The Diamond sea" var mitt första möte med noise-rock och det kom att förändra mina öron för all framtid. Plötsligt förstod jag hur vackert atonalt oljud kan vara


Egentligen var det först på tredje skivan "EVOL" från 1986 som Sonic Youth blev det band vi känner idag. Efter det mörka no wave-harvandet på "Confusion is sex" och "Bad moon rising" visade de plötsligt sin melodiösa sida. Ryktet säger att de spelade in "EVOL" i ett litet rum med dålig akustisk och blev "tvungna" att spela mer melodiöst för att "höra" varandra.

Ska man vara uppriktigt har de väl inte utvecklats så mycket sedan "EVOL". Det är det Sonic Youth som har fått ett oräkneligt antal band av lägre dignitet att flytta till New York, börja på konstskola och intressera sig för Godard. Inte så att de på något sätt skulle ha varit först med att blanda oväsen, rockmusik och konstnärliga ambitioner. Det var bara det att de dessutom skapade perfekt popmusik och nådde ut till så ofantligt många fler än vad Les Rallizes Dénudés, Glenn Branca eller ens en gång Velvet Underground hade gjort före dem.


Under alla år har de fortsatt att odla myten av sig själva som "indiebandens indieband", vilket har resultat i bland annat frijazzande på konstmuseum i Ystad och utsålda, sporadiska klubbspelningar som den på KB igår. Och det är just deras integritet eller rättare sagt blandningen av integritet och publikfriande som gör gårdagens spelning till något av det bästa jag har sett på en Malmö-scen på väldigt länge.

Under ordinarie spelningen slopas hitlåtar till förmån för mer obskyra albumspår som "Making the nature scene" och "Tom Violence". Likväl spelar de "Teenage riot" som sista extranummer och Thurston Moore (som sina 50+ till trots fortfarande ser ut som en tonårsslacker i en Todd Solondz-film) gör sina sedvanliga publikhavsdykningar och spexar runt med trumpinnar och skruvmejsar i gitarrhalsen. Numera är de förstärkta av före detta Pavement-basisten Mark Ibold (jag fick alltså se medlemmar från två gamla favoritband igår).

Sonic Youth turnerar nu med kommande skivan "The Eternal" i bagaget och för min del var det premiärlyssning på det nya materialet. Mina tankar fördes till senaste Sonic Youth-skivan jag skaffade, nämligen 2004 års "Sonic Nurse". Det är med andra ord tal om ett lite mognare och lite mer melodiöst Sonic Youth. Kanske hade det varit läge att byta namn till Sonic Adults någon gång under 90-talet?


Kommentarer:
Postat av: Nietzsche

Väldans bra skrivet och intressant om ett av indie-världens bästa och trognaste band! Kul att det låter "Sonic Nurse" om nya låtarna! DEn är väldigt bra. Bland dom främsta på 2000-talet se min lista på bloggen!


Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits