Mono i Köpenhamn 090330



Japanska Mono är mina personliga favoriter inom den numera något avsomnade postrock-genren. Det som skiljer dem från annan traditionell, instrumental postrock som Mogwai eller Explosions in the Sky är att de drar något mer åt shoegaze-hållet.


Mono har aldrig nått upp i riktigt samma klass som Mogwai när de är som bäst ("My father, my king" eller "Helicon 1"). Däremot har de tystlåtna japanerna en skyhög lägstanivå. Faktum är att de har hållit så jämn kvalitet under sina tio verksamma år att jag har svårt att välja en favorit ur deras nu fem album starka diskografi.


Dessutom har jag alltid uppfattat dem som väldigt sympatiska: Första gången jag såg dem live tog "frontfiguren" och gitarristen Takaakira "Taka" Goto av sin gitarr och bockade(!) efter varje låt. Vem har sagt att rockmusiker inte kan vara väluppfostrade?


Under konserten i Köpenhamn spelade de större delen av årets "Hymn to the Immortal Wind". Skivan är det mest storslagna och episka de har gjort. Precis som på de två föregångarna har de tagit hjälp av en symfoniorkester och Shellac-legenden Steve Albini, vilket säger en del om hur det låter: Låtarna byggs långsamt upp för att slutligen kraschlanda i våldsamma gitarrurladdningar eller bland storslagna, svepande stråkar.

Det mest slående med att se dem live är, utöver hur samspelta de hunnit bli, hur väl de lyckas återskapa musiken med endast tre män och en kvinna i sättningen. De förlitar sig mycket på effektpedaler och det tycks inte vara någon hejd på hur mycket ljud de kan få ur blott två gitarrer.

Under det dramatiska slutet i "Pure as snow" slänger Taka slänger ifrån sig sin gitarr och kastar sig på golvet för att gå loss på sina effektpedaler. Det är nog för att få hjärtat att fastna i halsgropen på vilken skotittare som helst!

Mono på myspace


Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits