Tillbaka från Way Out West



Jag sitter nu med ett fånigt leende på läpparna och känner mig väldigt nöjd med helgens Göteborgs-vistelse: Årets Way Out West är avklarad.


Det faktum att det rör sig om 80 akter intryckta på blott två och ett halvt dygn gör det omöjligt att se allt. Lägg därtill mänskliga faktorer som hunger och benvärk. Men en hel del hanns med trots att vi inte anlände förrän en bit in på fredagseftermiddagen. Till det bästa hör att man efter en dags festivalande, inte behöver knyckla in sig i ett gyttjigt ÖB-tält utan kan somna i en bekväm hotellsäng.

Eftersom ni lär bombarderas med WOW-rapporter från alla möjliga håll de närmsta dagarna nöjer jag mig med att skriva lite kortfattat om de fullständiga konserter jag såg under helgen.

Robyn: Inte riktigt min tekopp (även om jag tycker att "Be mine" är en väldigt bra låt). Men gästartisterna tillförde mycket till underhållningsvärdet. Var inte beredd på en Dr Alban-revival...

Antony + Göteborgs Symfoniorkester: För mig var det här festivalens höjdpunkt! De nya arrangemangen fick det att skilja sig rejält från tidigare versioner: I synnerhet "Cripple & the Starfish" var väldigt vacker med de storslagna stråkarna. Enda klagomålet är att en festivalscen kanske inte är den optimala inramningen. De som stod längre bak stördes av Glasvegas soundcheck. Och det borde vara straffbart för festivalbesökare att försöka sjunga med, i synnerhet för tondöva festivalbesökare.


Glasvegas: I stort sett en repris av den mycket trevliga klubbspelningen i Köpenhamn i våras. Som väntat hade de inga som helst problem med att fylla ut en större scen och körde alla sina arenaposer med stil.


Arctic Monkeys: Pojkspolingarna avverkade en hel del nytt (orgelbaserat och tyngre) material, som bådar gott inför kommande skivan "Humbug". De går vidare utan att släppa taget ett dugg kring sin utpräglade 60-tals-estetik. Väldigt bra och dessutom snygg ljussättning.

Jenny Wilson: Lite som en mindre knasig variant av Karin Dreijer. Med "Hardships!" har hon gjort en av årets svenska skivor och det är klart underhållande att se på. Dessutom med festivalens blåaste outfit!

Calexico: Riktigt charmigt!

Olle Ljungström: Stod för festivalens mest underhållande mellansnack. Det tilltagande regnet gjorde att han fick en stor publik under tältscenens tak. Vilket var välförtjänt!


My Bloody Valentine: För min del var det här festivalens andra höjdpunkt! Återuppståndna My Bloody Valentine är själva defintionen av shoegaze: De spelar högre än alla andra, rör inte en min på scen och sången begravs under lager av egendomliga gitarrljud. Tyvärr förtogs den här upplevelsen något av det dåliga ljudet och Kevin Shields sång var väl lågt mixad även för att vara shoegaze. Men när de avslutar med att dra ut "You made me realise"  i ett evighetslångt avgrundsvrål är det så kompromisslöst det bara kan bli.

Lily Allen: Inte min tekopp. Men "Fuck you" är ju lite gullig.


Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits