final muzak har bytt adress!
Den här web-sidan kommer att finnas kvar med alla gamla inlägg som ett arkiv.
Coil - The Ape of Naples
Igår nåddes vi av den tragiska nyheten om Peter "Sleazy" Cristophersons bortgång. "Sleazy" var en av industri-genrens stora ikoner. Han ingick i orginaluppsättningen av Throbbing Gristle som skapade hela genren. Men vad som är än mer viktigt är att han tillsammans med John Balance, bildade Coil.
När Throbbing Gristle dök i slutet av 70-talet ville de provocera och skrika högre än alla andra. Ibland är det precis vad som behövs men milt sagt har inte allt i deras jättelika låtkatalog åldrats med värdighet.
Coil hade högre ambitioner än så. De visade vilka oanade möjligheter som fanns med det nya regelverk som Throbbing Gristle uppfunnit. Coil byggde på subtila detaljer snarare än konfrontationer. Inte sällan vävde de in alltsamman i obegripliga koncept vilket kan ha gjort duon till det mest pretentiösa bandet sedan Magma.
Med tiden kom de att närma sig såväl ambient som modern dansmusik på sitt eget mycket speciella vis och en del av deras omfattande output har mycket gemensamt med Aphex Twin och kan gå för Intelligent Dance Music. De var ett av Trent Reznors stora favoritband (Nine Inch Nails-farbrorn har t.o.m. döpt sitt nya band How to destroy angels efter Coils första singel).
Något som gör Coil helt unika är det faktum att de gav ut sin bästa musik postumt. "The Ape of Naples" gavs ut några månader efter John Balances död år 2004. Det är en otäck skiva. Texterna, de mörka stämningarna, precis allting förebrådar ond bråd död till den grad att man undrar om herr Balances tragiska bortgång verkligen var en olycka.
John Balance var vid den här tiden djupt nergången i psykisk ohälsa och missbruk. Men det här är något helt annat än kåkfararen Dan Treacys tragiska fyllekonserter med sitt "nya" Television Personalities. "The Ape of Naples"-John är en ärrad man som sjunger så vackert han bara kan och vädjar om förlåtelse i "Cold cell". Som får "The tattooed man" att låta som världens kanske sorgligaste kärlekssång.
Här finns inget av den konfrontation eller de oljudskaskader man så ofta förknippar med benämningen industri. Allt är avskalat och skört. "Riktiga" instrument: trumpeter, dragspel, xylofoner sveper förbi sida vid sida med "Sleazy" Cristophersons abstrakta ljudbyggen.
Nu har även "Sleazy" dött, endast 55 år gammal. Tyvärr kanske inte jätteoväntat då vi inte finner många renlevnadsmän bland industrins pijonärer. Farväl och tack för allt! Rest in Sleaze!
Belle & Sebastian - Write about love
Trots att indiepop förmodligen är det som jag lyssnat mest på under mitt vuxna liv så kom genren faktiskt in sent i mitt liv. När jag växte upp tyckte jag att det, jämte Björk, var goth- och synth-musik som var grejen. En eftermiddag när jag var i full färd med att öva mig på att slå ut med armarna lika fräckt som Andrew Eldritch gör i Sisters-videon "Lucretia my reflection" hemma i pojkrummet, damp ett packet ner på hallmattan.
Det var ett kuvert som innehöll Belle & Sebastians då nyutkomna "The boy with the arab strap". En present från tidningen pop# som jag prenumerade på av två anledningar: 1. De var de enda som tog det här med popmusik på ordentligt allvar 2. De skrev faktiskt en hel del om Björk. Ibland till och med om Einstürzende Neubauten.
Jag satte "The boy with the arab strap" i cd-spelaren. Först tyckte jag det lät mesigt och tråkigt men när jag kom till åttonde låten "Dirty dream #2" hände något. Man kan säga att det var vid det tillfället som jag upptäckte den inneboende kraften i en enkel poplåt.
Sedan dess har Belle & Sebastian alltid funnits vid min sida. De har aldrig varit mitt största favoritband men de var inkörsporten till en ny värld som var skör, vacker och helt gigantisk i sin omfattning (till skillnad från gothernas värld som började med Bauhaus och slutade med Sisters). Därför har jag alltid stått i tacksamhetsskuld till B & S.
Efter ett uppehåll på fyra år är Belle tillbaka med "Write about love". Att lyssna på den känns som att återse en kär gammal vän och upptäcka att personen ifråga inte alls har förändrats.
Efter de mer eller mindre lyckade bredbenta experiment som föregick uppehållet, har Belle & Sebastian hittat hem! Det räcker med att bläddra i konvulutet med bilder på ett perfekt indie-par som läser Keats och Yeats för att slungas tillbaka till ett sent 90-tal. En tid långt före blogg-hyper.
Allt låter helt rätt. När Stuart Murdochs röst först gör entré två minuter in i "I didn't see it coming". När call- and response-körerna kommer in på precis rätt ställe i "Come on sister". 60-tals-orgeln i "I'm not living in the real world". Ja, de får det till och med att låta helt rätt när de bjuder in myspys-fröken Norah Jones för duett i "Little Lou, ugly Jack, prophet John".
Jag lyssnar på "Write about love" på vägen till jobbet en grådisig måndagsmorgon. Jag minns när jag satt på bussen på väg till mönstringen och lyssnade på "Tigermilk" i freestylen och bara längtade därifrån. Känslan kommer smygande tillbaka. Men det handlar inte om nostalgi. Det handlar om att vissa saker är bestående.
final muzak gillar: Natsumen
Hur låter tonsatt glädjefnatt? Som Natsumen gissar jag på.
Den åttahövdade jazz-noise-Godzillan var ursprungligen en del av den stora, svårgreppade japanska noise-scenen. De bestämde sig för att göra något mer lättillgängligt och rakt-på-sak. Konkretisera det hela och plocka bort alla överflödiga detaljer.
Det resulterade i 2006 års "Never wear out your summer xxx", en skiva med nytt material inspelat live. Efter ett gissningsvis tresiffrigt antal lyssningar får inledande "Newsummerboy" mig fortfarande att flyga baklänges på kontorsstolen, När gitarr, trummor och blås, efter att ha virvlat runt i ett psykadeliskt månlandskap, stämmer upp i en vemodig melodi omkring två minuter in är det så vackert att man inte vet om man ska skratta eller dansa regndansen.
Det faktum att samtliga låtar har ordet "sommar" i titeln säger faktiskt en del om hur det låter (namnet Natsumen betyder Summermen). Dags att plocka fram utegrillen!
Beach House - Mejeriet, Lund 101109
"Glass. Finger. Kram. You have a beautiful language, I wish I could speak it". Förutom Victoria Legrands lilla hyllning till det svenska språket är det sparsamt med publikfrierierna. Beach House verkar vara i sin egen lilla värld, i full koncentration på sina intrument.
Det ska erkännas att jag var rätt skeptisk till hur deras introverta, finstämda pop skulle fungera på en större scen innan jag såg dem på Way Out West i somras, trots att de har gjort ett av årets bästa skivor med "Teen dream". De överträffade alla förväntningar och veckans Lunda-spelning var mer av samma vara. Beach House har klarat uppflyttningen till de större scenerna, väldigt bra. Men de kommer ändå mycket mer till sin rätt i en mörk klubblokal än en stor utomhusscen i gassande solsken.
Victoria Legrand bevisar återigen att man inte behöver ha ett begränsat rörelsemönster bara för att man står bakom en synth och att det går utmärkt att både headbanga och dansa spasmatiskt till Beach Houses musik. Och när "Take care" dyker upp innan extranumren slår det mig att de har en given kandidat till årets vackraste låt. "Jag tar hand om dig/När du ber mig om det". Nej, håll er till engelska, Beach House!
Xiu Xiu + Zola Jesus + Former Ghosts - Debaser, Malmö 101105
Allra mest hos inledande Former Ghosts, Freddy Ruperts enmans-projekt som ibland backas upp av Xiu Xiu-Jamie och Zola Jesus. Hans brusiga, analoga depp-synthpop får Joy Division att låta som bullbakande fredagsmysare (ingen kvalitetsjämförelse för övrigt!) och hade utan större problem kunnat misstas för något som lirade på Batcave i början av 80-talet.
På scen är Freddy precis lika känslomässig och inlevelsefull som hans låtar. Det faktum att han står parkerad bakom en analog synth och en dator hela konserten hindrar honom inte från att slänga sig på scengolvet och svettas så mycket att hela främsta publikraden blir nedstänkt.
Större delen av låtarna kommer från nya Former Ghosts-skivan "New love" som flirtar ännu mer med goth och gammal synthpop än debuten "Fleur" (som hamnade på en välförtjänt andra plats när jag sammanfattade 2009). Det finns likheter med de mer hypade goth-revivalisterna Cold Cave. Men Former Ghosts är enormt mycket bättre!
Som andra akt spelar "nya stjärnskottet" Zola Jesus. Jag hade gärna sett henne som headliner. Xiu Xiu-Angela kommer in och spelar synth och percussions på några låtar men i övrigt är den blott 21-åriga sångerskan helt ensam på scen. Och jag hade aldrig trott att en konsert som bygger nästan uteslutande på playback kunde vara så hänförande!
Nika Rosa Danilova (som hon egentligen heter) har röst och karisma av sällan skådat slag. På scen växer hon flera meter (hon är uppskattningsvis knappt 160 cm lång) och blir en hybrid av P J Harvey, Diamanda Galas och Siouxsie Sioux. Hon slänger sig på golvet, klättrar upp på en stol (varför hade hon den med sig upp på scenen?) och i sista låten har hon hunnit springa ut i publiken. Den här damen har framtiden för sig.
Sist ut är Xiu Xiu, veteranerna i sammanhanget. Jamie Stewart har försett världen med sin skeva ångest-pop i åtta år. Vi stiftade bekantskap omkring "Fabulous muscles" och har varit goda vänner sedan dess. Det är bara två år sedan Xiu Xiu spelade i Malmö. Sedan dess har Jamie Stewart hunnit sparka hela bandet och ersatt dem med Angela Seo på keyboards, percussions (och konstiga ljud).
Till skillnad från kvällens två tidigare akter återskapar Xiu Xiu sin musik helt och hållet live Det är ett vågat drag då man knappt förstår hur de lyckas fästa kombinationen av exotiska slagverk och flippad industri-goth på skiva från första början. Men det fungerar för det mesta utmärkt även om Xiu Xiu live är något mer abstrakta och svårgreppade än på skiva och de kör en hel del "klassiker" som "Sad pony guerilla girl" och "I luv the valley OH!"
Det går rykten om att Former Ghosts, i form av Freddy Rupert och Jamie Stewart, är på väg ut på en ny Europa-turné redan i februari 2011. Om de kommer tillbaka till våra trakter så kommer ni givetvis att finna mig längst framme vid scenkanten igen!
Ed Harcourt - KB, Malmö 101104
Det har runnit en del vatten under broarna och Ed har gått in i antal väggar (och dragit i sig några vinare) sedan dess. Men nu är han tillbaka med "Lustre", sin första samling nya sånger på fyra år.
Två timmar med en singer/songwriter ensam på scen skulle ju lätt kunna bli lite enformigt. Mycket av behållningen ligger i att Ed Harcourt, på sant Owen Pallett-manéer, gör en show av att spela in loopar på scen och därigenom spela alla instrument själv. Som mest spelar han gitarr, trombon, slagverk och på samma gång som han sjunger flerstämmigt.
Det är riktigt underhållande att se på och Ed visar sig vara en väldigt rolig mellansnackare, fjärran från den humörlöse pretto-snubbe man skulle kunna missta honom för. Under de två timmarna hinner han köra såväl nytt som en hel del klassiker innan han avslutar med "Apple of my eye". Jag har svårt att tänka mig att någon gick besviken därifrån.
soon...
rapporter från förra veckans äventyr är på gång. ta och njut av en fin trudelutt så länge:
Swans? Hell yeah!
Throbbing Gristle splittras (för andra gången)
Throbbing Gristle har nu splittrats för andra gången. Throbbing Gristle var de vansinnigt nyskapande industri-pijonärerna som provocerade och skapade allmän tumult i slutet av 70-talet. De bröt mot alla tänkbara tabun, i synnerhet vad gäller sex och våld. De gick så långt att ledaren Genesis P-Orridge till slut landsförvisades från Storbrittanien.
Etablissemanget ville inte ta i dem med tång men de har inspirerat tusentals efterföljare. Faktum är att du får leta dig långt tillbaka i musikhistorien, till Beatles eller någon gammal bluesfarbror för att hitta något lika inflytelserikt. Utan Throbbing Gristle hade varken industri eller noise existerat. Musikvärlden hade varit mindre oljudstinn och provocerande. Helt enkelt en tråkigare plats.
För sex år sedan återförenades de och då hade tiden plötsligt hunnit ikapp dem. Throbbing Gristle version 2.0 var väldigt eftertraktade och bjöds in som hedersgäster på de konstgallerier som portförbjöd dem i slutet av 70-talet.
För några dagar sedan bestämde sig Genesis P-Orridge för att det var dags att göra slut. Throbbing Gristle skulle ha spelat på Godspeed you! black emperors ATP i Minehead, England i december (festivalen med den mest SINNESSJUKA line-upen i mannaminne...eller vad sägs om kombinationen: Neurosis, Weird "Al" Yancovic och ett tjog obskyra japanska noise-gubbar!)
Jag hann tyvärr aldrig se TG live men bloggen har faktiskt tagit sitt namn från en Throbbing Gristle-låt! "Final muzak" hittar ni på "First annual report" från 1975.
Throbbing Gristle i slutet av 70-talet:
...och version 2.0 på 2000-talet:
Former Ghosts - Taurean nature
"Som om Ian Curtis hade sparkat hela Joy Division och köpt en Casio-synth istället". En vis man beskrev Former Ghosts med just de orden. Det är fortfarande den mest klockrena beskrivningen av Freddy Ruperts depp-synthpop-projekt som jag känner till.
Former Ghosts ser vi på fredag i Malmö som en av inte mindre än tre fantastiska akter tillsammans med Zola Jesus och Xiu Xiu. Som om det inte vore nog så kommer det en sprillans ny Former Ghosts-skiva alldeles i dagarna!
"New love" släpps den 9:e november. Där hittar vi låten som "Taurean nature" blivit försedd med en fantastisk video. Freddy Rupert spelar en deprimerad Elvis under en av de sista dagarna i livet i en av de mest rörande lågbudget-produktioner jag sett på länge. En varning kan vara på sin plats. Det är inte direkt någon stämningshöjare. Former Ghosts är väldigt sällan en stämningshöjare. Och det förekommer mycket jordnötssmör!
Women splittras?
Jag hade sett fram emot att se Women på Debaser, Malmö den 25:e november. Tyvärr tycks det kanadensiska artrock-bandet ha gått och splittrats i helgen. De har i vart fall bestämt sig för att ta en lång time-out efter ett långdraget bråk som kulminerade i knytnävslagsmål mellan medlemmarna på scenen. Hela den förestående turnén är nu inställd.
De gav tidigare i år ut skivan "Public strain". Missa den för allt i världen inte om du gillar kombinationen av spröda vemodiga melodier och subtilt skeva gitarrer.
Blood Axis - Born again
''
Musikern/journalisten/författaren Michael Moynihan gav 1995 ut "The gospel of inhumanity" under sitt alias Blood Axis. Skivan har kommit att betraktas som en milstople i neofolk/post-industri-genren trots att den i mitt tycke låter ganska platt och daterad.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Herr Moynihan har ägnat en stor del tiden åt att färdigställa sitt mest kända verk: Boken "Lords of Chaos". Det är först i år, drygt 15 år efter "The gospel om inhumanity" som uppföljaren "Born again" sett dagens ljus.
"Born again" är något helt annat än den plastiga industri-svulsten vi hörde senast. Blood Axis omfattar numer även Michael Moynihans fästmö, violinisten och sångerskan Annabel Lee. Musiken är till största delen akustisk och befinner sig i samma melankoliska, eftertänksamma sfär som Death in June med tydliga inslag av olika typer av folkmusik, bland annat keltisk sådan. Det här är precis så vackert, storslaget och inspirerat som dagens Death in June borde låta!
Xiu Xiu - Dear God, I hate myself
Xiu Xiu kan vara förbaskat otäcka emellanåt. När Jamie Stewart inledningsvis bönfaller om att bli ihjälslagen för att därefter hylla choklad i "Chocolate makes you happy" vet man inte hur mycket som är allvarligt menat och hur mycket som bara är ett utslag av hans mörka, väldigt störda humor. Man vet aldrig var man har Jamie Stewart.
Eller rättare sagt: De som har följt Jamie Stewart och hans Xiu Xiu en tid vet precis var de har honom. Det är blandningen av Magnetic Fields-pop, industriellt Einstürzende Neubauten-skrammel och Jamies Stewarts slagverksarsenal, inlevelsefulla sång och texter om all världens elände, som Xiu Xiu har ägnat sig åt ända sedan debuten "Knife play" för 10 år sedan.
"Dear God, I hate myself" (typisk Xiu Xiu-titel) är en förbaskat bra Xiu Xiu-skiva! Inte riktigt på nivå med mästerverket "Fabulous muscles" men betydligt bättre än föregångaren "Women as lovers". Den redan Xiu Xiu-invigde kommer att älska den. Men den som inte förstod något efter "Knife play" blir nog knappast omvänd den här gången heller.
2010-11-05
2010-11-06 - Stockholm, Debaser
2010-11-07 - Oslo, Cafe Mono
2010-11-08 - Köpenhamn, venue tba
Melt Banana - Monkey man
Vid sidan av det här med att spela jättesnabbt och använda bisarra mängder effektpedaler har japanska noise-arna Melt Banana gjort "knasiga covers" till ett signum. De har fäst en oljudstinn version av Beach Boys "Surfin' USA" på skiva och gjort Blondies "Heart of glass" till ett mytomspunnet extranummer.
Min favorit är deras tolkning av Toots and the Maytals ska-klassiker "Monkey man". Melt Banana bevisar återigen att det här med japansk noise-rock inte behöver vara det minsta svårt. Att det rentav kan vara förbaskat kul och ett utomordentligt sätt att pigga upp sig en grådaskig måndagsmorgon som denna. Let's go Melt Bananas!
