final muzak

Ed Harcourts debut "Here be monsters" är snudd på en given fem-poängare i mitt tycke. Plötsligt visade sig en begåvad låtskrivare med intressanta arrangemang. Lite som en mindre ljusskygg, mer familjeanpassad släkting till Tom Waits. De positiva reaktionerna lät sig inte heller vänta. Plötsligt var han framtiden.

Det har runnit en del vatten under broarna och Ed har gått in i antal väggar (och dragit i sig några vinare) sedan dess. Men nu är han tillbaka med "Lustre", sin första samling nya sånger på fyra år.

Två timmar med en singer/songwriter ensam på scen skulle ju lätt kunna bli lite enformigt. Mycket av behållningen ligger i att Ed Harcourt, på sant Owen Pallett-manéer, gör en show av att spela in loopar på scen och därigenom spela alla instrument själv. Som mest spelar han gitarr, trombon, slagverk och på samma gång som han sjunger flerstämmigt.

Det är riktigt underhållande att se på och Ed visar sig vara en väldigt rolig mellansnackare, fjärran från den humörlöse pretto-snubbe man skulle kunna missta honom för. Under de två timmarna hinner han köra såväl nytt som en hel del klassiker innan han avslutar med "Apple of my eye". Jag har svårt att tänka mig att någon gick besviken därifrån.