final muzak gillar: A Place to bury strangers
Att shoegaze har fått ett rejält uppsving under senare delen av 00-talet är det inget snack om. Att endast referera till shoegaze när man pratar om A Place to bury strangers är dock att göra det väl enkelt för sig. Snarare låter det som om Brooklyn-bandet har tagit de allra gottaste delarna av det alternativa, gitarrbaserade 80-talet och malt ner i en mixer: Gitarrmattor à My bloody Valentine, monotona basgångarna från tidiga Cure och melodislingor som New Order hade varit stolta över.
A Place to bury strangers är dock betydligt elakare än de band de ofta jämförs med. Att de har förbandat åt Nine Inch Nails ger en vinkning om åt vilket håll det bär. En annan vinkning får man av att sångare/gitarristen Oliver Ackermann vid sidan av bandet arbetar med att bygga (just det) effektpedaler. Hursom är årets "Exploding head" en riktigt trevlig nostalgitripp tillbaka till tiden då det faktiskt spelades bra musik på MTV 120 Minutes.
lyssna/kolla:
A Place to bury Strangers - In your heart
A Place to bury Strangers - Dead beat
final muzak gör en Yo La Tengo-blandis
Om drygt en månad förärar ytterst sympatiska Yo La Tengo oss med ett Sverigebesök. Som uppladdning slängs det ihop en egen liten blandis med mysrockarna från Hoboken. Here goes:
1. Nothing to hide
2. Periodically triple or double
3. If it's true
4. Beanbag chair
5. Mr Tough
6. Black flowers
7. Nothing but you and me
8. Season of the shark
9. How to make a baby elephant float
10. Let's save Tony Orlandos house
11. You can have it all
11. Cherry chapstick
12. Sugarcube
13. Stockholm Syndrome
14. Autumn sweater
15. Little Honda
16. Decora
17. Tom Courtenay
18. Pablo & Andrea
Samlingen fokuserar som synes på material från 1995 och framåt och är tänkt att fungera som en "introduktion" till Yo La Tengo. "Långa låtar" som "Flying lesson" och "Blue line swinger" är utelämnade till förmån för plats för plats med fler korta.
Get Random 090911
Resultatet: 15 låtar som säger allt om ditt liv och vem du är. Eller något i den stilen.
Mitt resultat idag fredagen 11/9-09:
DNA - Horse
Sunset Rubdown - The men are called horsemen there
Swans - Surrogate
Death in June - The rule of Thirds
Beirut - Prenzklauerberg
Stevie Wonder - You haven't done nothin'
Glasvegas - Daddy's gone
Sonic Youth - Death to our friends
Current 93 - Idumae (vocals: Antony)
Koenjihyakkei - Gassttumm
A Camp - Bear on the beach
Portishead - Plastic
Neurosis - Bridges
Sonic Youth - Dirty boots (live)
Weeping Willows - Looking for a home
Inför Way Out West...
Antony & the Johnsons
Med "I am a bird now" har han gjort en av decenniets bästa skivor och jag tar gärna en repris på den mycket trevliga aftonen på Falconerhallen i våras. Den här gången lär mannen, som väl är att betrakta som festivalens headliner, ha en hel orkester i bagaget.
Antony & the Johnsons - Fistful of love
My Bloody Valentine
Återförenade My Bloody Valentine var stilbildande inom det som kallas shoegaze och pijonärer när det gäller att blanda massiva gitarrväggar med nedtonad sång. De hann endast ge ut två skivor innan de försvann i början av 90-talet men en come back-skiva sägs vara på gång.
Första skivan "Isn't anything" låter mer "vanlig" jämfört med "Loveless" där de experimenterar mer med stämningsbyggande och gitarrmattor. "Loveless" är (med all rätt!) ansedd som deras mästerverk men den sålde dåligt och var så dyr att spela in att den sägs ha varit nära att driva skivbolaget Creation i konkurs (ryktet säger att Creation hämtade sig ekonomiskt först när de några år senare signade Oasis).
My Bloody Valentine - You made me realise
Beirut
Beirut gör en korsning mellan traditionell singer/songwriter-musik och folkmusik från Balkan(!). Zach Condon, mannen bakom projektet, sägs ha fått intresse för genren efter att ha rest runt i Östeuropa. Det låter väldigt eget utan att vara ett endaste dugg svårtillgängligt: Om Jens Lekman hade polat med Emir Kusturica hade det kunnat låta så här.
Beirut - Nantes
Echo & the Bunnymen
De började som ett gammalt postpunk-band i samma veva som The Cure och har mig veterligen inte spelat in något nytt material på evigheter. "Ocean rain" från 1984 är enligt många deras bästa: Storslagen och dramatisk med stora
stråkarrangemang och väldigt starkta låtar.
Echo & the Bunnymen - The Killing moon
Deerhunter
Så här i elfte timmen blev det klart att ett av USAs för närvarande mest intressanta band är aktuella för Slottsskogen: introverta Deerhunter. De gjorde förra årets tredje bästa skiva med "Microcastle" och vill du se fem ynglingar titta ner på sina effektpedaler samtidigt som de manglar fram decenniets bästa shoegaze har du din chans!
Deerhunter - Nothing ever happened
Arctic Monkeys
Pojkspolingarna i Arctic Monkeys gör vanlig jävla rock precis som den alltid har låtit. Men så länge den görs med så här mycket energi och ett sådant sjujävlens sväng så klagar åtminstonde inte jag. En ny "mognare" skiva är på gång till hösten, till dess hoppar vi gärna jämfota till "View from the Afternoon" eller "Fluorescent Adolescent" en gång till.
Arctic Monkeys - Fluorescent Adolescent
Glasvegas
Förra årets stora (och välförtjänta) hype har jag förvisso redan hunnit se på betydligt mer intim lokal. Men jag skulle inte ha något emot en repris..
Vivian Girls
Vivian Girls låter som en gammal borttappad K Records-skiva att sortera in någonstans mellan Tiger Trap och The Vaselines. De är helt enkelt ett av de där banden som, tillsammans med bland annat The Pains of being pure at heart, gjort att det plötsligt är 1986 igen!
Vivian Girls - Moped girls
Fever Ray
Och såklart är jag nyfiken på Karin Dreijers soloprojekt...
final muzak rekommenderar: Kinesisk indie!
jag har vid mer än ett tillfälle tidigare gjort reklam för det numera upplösta men icke desto mindre fantastiska post-punk/riot grrrl-bandet Hang on the Box från Kina. nu kan alla ni som undrar hur indierocken mår utanför den anglosaxiska världen ratta in nätbaserade radiokanalen gimmeindie.se och kolla upp deras mycket ambitiösa special om kinesisk indierock. "stora" namn som Hang on the Box och Car-sick cars nämns likväl som ett stort antal uppkomlingar. rekommenderas å det grövsta!
final muzak väljer musik till joggingturen
Det finns ett talesätt som säger att endast joggare lyssnar på musik när de springer - riktiga löpare har inte tid med sånt. För oss som kanske inte riktigt siktar på elitnivån utan är nöjda med att förbättra tiden på 10 km-varvet med några sekunder från förra året är däremot mp3-spelaren en lika oumbärlig följeslagare under joggingturen som vätskereserven.
Det finns bara två regler vad gäller valet av musik under joggingturen: Den måste hålla ett visst tempo. Men framför allt måste det vara något man verkligen gillar. Simmaren Michael Phelps fick sina adrenalinkickar av att lyssna på Eminem innan han slog sina världsrekord under förra sommarens OS . Själv hade jag valt något annat...
Två saker som har snurrat flitigt i min mp3-spelare under årets joggingsäsong:
The Gaslight Anthem - "The '59 sound"
Fyra amerikanska hardcore-musiker bestämde sig för att bilda ett nytt band och göra mer melodiös musik fast med samma driv och energi. Men framför allt ville sångaren Brian Fallon få utlopp för sin Bruce Springsteen-dyrkan. Och världen fick ett nytt Hold Steady. Inte så att det skulle ha varit något som helst fel på det gamla Hold Steady, vi kan bara inte få nog av bredbenta rockstänkare som "Great Expectations"
Bad Brains - "Banned in DC"
Bad Brains historia är en lång rad motsägelser. Fyra rastafaris som råkade vara jazz-fusion-virtuoser, bestämde sig för att bilda det vildaste och mest musikaliska punkbandet som någonsin härjat en scen i New York. Och resten är, som man brukar säga: amerikansk hardcore-historia. Samlingen "Banned in DC" täcker gott och väl in deras karriär från slutet av 70-talet och framåt. Den sena 70-tals-inkarnationen av Bad Brains är också ett av de band jag helst hade velat se live om saker som tid och rum inte spelade någon roll. Vilket jag endast grundar på klipp av det här slaget.
Just för tillfället gör jag 10 km på 50:30, vilket för min del är en försämring med en dryg minut jämfört med förra året. Dags att öka tempot alltså!
final muzak väljer en Prince-låt
och valet faller något förutsägbart på titelspåret från "Sign o' the times". dubbelalbumet från 1987 är fortfarande det mest ambitiösa och det bästa som Prince Roger Nelson har gjort. funkdvärgen blickade ut från dansgolvet (och sängkammaren) och gav oss sin syn på religion och händelser i omvärlden. skivan var min väg till Prince och titelspåret är allra mest överväldigande. helt plötsligt fick Prince sin karaktäristiska minimala partyfunk att låta bombastisk, allvarsam och nästan sakral. jag får fortfarande gåshud snudd på varje gång marschtrummorna gör entré i slutet och ackompanjerar Princes bångstyriga funkgitarr.
Wavves
Bakom namnet Wavves döljer sig Nathan Williams, en 22-årig skateboard-åkande slacker från Californien. Med enkla medel gör han punkig, pollenberusad noise-pop som låter som om någon hade stoppat The Vaselines och The Ramones i en cementblandare. På kort tid har han levererat två självbetitlade skivor där han gör allt det som No Age gjorde på sin hyllade "Nouns" häromåret. Fast förbaskat mycket roligare!
Wavves använder sig av samma minimala sättning som No Age: trummor, gitarr och effektpedaler. Men han drar DIY-estetiken ett par steg längre. Ingen kan anklaga "Nouns" för att vara polerad men i jämförelse med Nathans skramliga heminspelningar är den Michael Bolton. Och då No Age ibland tenderar att låta väl mycket som My bloody Valentine utan melodier så har Nathan fingertoppskänsla för popmelodier. Under allt skrammel finns här pollenberusade naiva, poprefränger som hämtade från Daniel Johnstons anteckningsblock och underbart pubertala texter om småstadstristess. Jag ser redan fram emot att höra mer från Wavves.
Wavves på myspace