final muzak

Japanska Mono är mina personliga favoriter inom den numera något avsomnade postrock-genren. Det som skiljer dem från annan traditionell, instrumental postrock som Mogwai eller Explosions in the Sky är att de drar något mer åt shoegaze-hållet.

Mono har aldrig nått upp i riktigt samma klass som Mogwai när de är som bäst ("My father, my king" eller "Helicon 1"). Däremot har de tystlåtna japanerna en skyhög lägstanivå. Faktum är att de har hållit så jämn kvalitet under sina tio verksamma år att jag har svårt att välja en favorit ur deras nu fem album starka diskografi.

Dessutom har jag alltid uppfattat dem som väldigt sympatiska: Första gången jag såg dem live tog "frontfiguren" och gitarristen Takaakira "Taka" Goto av sin gitarr och bockade(!) efter varje låt. Vem har sagt att rockmusiker inte kan vara väluppfostrade?

Jag räknar Antony & the Johnsons besök i den danska huvudstaden 2006 som en av de största  konsertupplevelser jag har haft under min livstid. Någonstans däruppe med Björk och Stephen Malkmus. Så när Antony (som levererat årets bästa skiva so far med "The Crying light") återvänder till samma lokal tre år senare är det kanske inte riktigt lika storartat. Men nästan.

Det märks att han är i något sämre form än för tre år sen, både vad gäller rösten och konditionen. Och konserten inleds med ett märkligt, långdraget performance art-stycke som slår an tonen på ett lite onödigt pretentiöst sätt. Men i övrigt har jag absolut inget att klaga på.

Bakom namnet Wavves döljer sig Nathan Williams, en 22-årig skateboard-åkande slacker från Californien. Med enkla medel gör han punkig, pollenberusad noise-pop som låter som om någon hade stoppat The Vaselines och The Ramones i en cementblandare. På kort tid har han levererat två självbetitlade skivor där han gör allt det som No Age gjorde på sin hyllade "Nouns" häromåret. Fast förbaskat mycket roligare!

att se Danko Jones live är lite som att se om Monthy Python & the Holy Grail för sjunde gången. man vet man får, det kräver ingen större tankeverksamhet och det är sjujävelns underhållande!
 
kanadensiska "Sverige-vännerna" Danko Jones är för det första, andra och tredje en fenomenal live-akt. energin, närvaron och självsäkerheten som de utstrålar på scen har liksom inte riktigt fastnat på skiva. närmst kom de på 2003 års lysande "We sweat blood", där de för första gången blickar bort från den ultraprimitiva Ramones-rock som blivit deras kännetecken. där lyckas de låta lite hårdare, lite snyggare och lite mer catchy på en och samma gång.
 
sedan dess har de haft problem med att förnya sig. efterföljarna "Never too loud" och "Sleep is the enemy" är mer polerade och hämtar ännu mer intryck från den "klassiska" hårdrock som Danko är uppvuxen med. det är absolut inte dåligt, bara lite småtråkigt och väl tamt för att komma från ett band som en gång i tiden gav oss singlar som "Samuel Sin" och "Cadillac".
 
skivköparna har svikit Danko Jones i samma takt. "Never too loud" fick inte ens USA-distribution på grund av för låga försäljningssiffror. deras live-framträdande har dock inte avtagit i popularitet då de fortfarande spelar för fulla hus. som störst är de i Skandinavien och med en hastigt hophafsad b-sidesamling som enda alibi är de nu ute på en obegripligt omfattande Skandinavien-turné. allsköns svenska orter som Huskvarna, Halmstad, Skellefteå med mera som vanligtvis inte är bortskämda vad gäller konsertutbud, föräras med spelningar.

gårdagens spelning var deras tolfte besök på KB sedan starten i slutet av 90-talet. något som är särskilt roligt med den här turnén är att de spelar personliga favoriter från hela karriären. några låtar från b-side-samlingen avverkas pliktskyldigt i början innan det sparkar igång på allvar med "Play the blues". och publikfrieriet vet inga gränser: Danko, som är något av en virtuos vad gäller mellansnack, inleder med att tala om för oss hur vansinnigt coola vi alla är som går på konsert på en vardag utan att bry oss om ifall vi måste gå upp tidigt till jobbet dagen efter. hjärndöd rock 'n' roll blir inte mycket roligare än så här!