final muzak

nu riskerar jag att låta som en gammal gnällgubbe med brunbyxorna i deodoranthöjd. men till skillnad från alla andra så vart jag faktiskt lite ljummet småbesviken på förra årets hyllade CocoRosie-alster "The adventures of Ghosthorse & Stillborn". det är absolut ingen dålig skiva men i min mening nowhere near vad de tidigare har åstadkommit. kanske mest för att syskonduons (eller kanske mest Biancas) fäbless för mainstream-hip-hop har gjort allt större avtryck på musiken. och hip-hop och CocoRosie går inte riktigt ihop som ying och yang eller handen i handsken. kanske mest för att Bianca Casady ärligt talat inte är den vassaste bland rappare. och hur rolig gimmick det än kan tyckas vara att ha en snubbe flåsandes i en mikrofon (en så kallad human beatbox) istället för förprogrammerade beats så är det liksom ofrånkomligt att det låter lite fattigt jämfört med en Bomb Squad-produktion.


men runt om på nätet har det börjat figurera en alldeles ohemula vacker liten låt som de framförde regelbundet under sin senaste turné. "Summer breeze" som faktiskt är helt i klass med allra bästa spåren på "The adventures of...". och efter lite googlande (då reklamradio inte är min tekopp direkt) har jag upptäckt att det är en radikalt omarbetad version av Akons "You wanna fuck me". jag trodde då aldrig jag skulle nämna orden vacker och Akon-cover i samma mening men än är väl inte undrens tid förbi.

Midori bildades 2003 och gav ut sin första fullängdare "Second" ifjor. Plattan är givetvis helt lysande! Men ännu bättre är faktiskt ep-n "Shimizu" som kom bara några månader senare. Bandet har hunnit "mogna" lite, bli ännu mer samspelta och får till ännu mer träffsäkra refränger. För jo, de finns här också. Trots att musiken är komplicerad och allmänt knepig och dessutom hysterisk som ett beväpnat ADHD-barn, så får de också in oemotståndligt catchy refränger, som sitter som sockervadd i skägget. Jag sparkar mitt ben att vi förmodligen aldrig kommer att få se Midori live på våra nordvästliga breddgrader. Deras live-framträdanden är minst sagt intensiva och ofta dras publiken in i galenskapen(!).

...fyra smakprov:

Allt sedan Blonde Redhead blev mina älsklingar på allvar har jag letat efter låtarna de gav ut på sina två första, sedan länge utgångna 7-or. När jag nu har kommit över tre av dem kan jag konstatera att det var värt precis all letan. Och eftersom jag är så otroligt godhjärtad delar jag med mig av min glädje och laddar upp dem på yousendit! Kan ni tänka er något så tokigt? Ni som ännu inte stiftat bekantskap med Blonde Redhead eller bara ännu inte riktigt förstått att de är ungefär det bästa som hänt sen Hello Kitty-brödrosten rekommenderas att börja med fullängdarna "23", "Misery is a butterfly" och "Melody of certain damaged lemons" i valfri ordning.

Den här veckan har det blivit ovanligt mycket filmtittande för min del. Förmodligen hänger det ihop med att jag har haft några underbart slöa lediga dagar. Jag har med andra ord kunnat sova länge och dessutom haft möjlighet att se på barnförbjuden film närhelst på dygnet. Yey för att vara vuxen!

...lite kort om vad jag har sett då:

Det började med att jag för några år sen kände mig svältfödd på rockmusik som lät och kändes utmanande. Jag ville ha något som skiljde sig från den indierock jag hoppade jämnfota till varje fredag. Och in i min värld kom Ex-Girl. Det är ett band bestående av tre unga japanskor som bär heltokiga, lätt 60-tals-inspirerade uniformer och spelar en fullständigt wacky korsning mellan punk, post-punk, melodiös pop och doo-woop med stämsång som ibland övergår i operastämmor(!). Det är musik som är vild och oberäknelig som ett ADHD-barn men samtidigt helt enormt catchy, de har t.o.m. gjort en dansant cover på Robin Scotts "Pop muzik". Lägg därtill att Ex-Girl påstår att de kommer från den påhittade planeten Kero Kero. Och att alla deras absurt humoristiska texter kretsar kring livet på Kero Kero.

Efter några års googlande har jag lärt mig att Ex-Girl bara är en liten del i vad som nästan är att betrakta som en egen genre: "tokiga japanska tjejband(?)". Ända sedan The 5, 6, 7, 8s (som ni såg i första Kill Bill-filmen) klädde sig i 60-tals-klänningar och gjorde surfrock på låtsas-engelska för femton år sedan har Japan spottat ur sig (nåja) rockband bestående av unga kvinnor som spelar rockmusik som är både catchy och fylld med galna egenheter. Och tokigast av dem alla är Afrirampo.

Oni och Pika gör under namnet Afrirampo musik som låter som en korsning mellan White Stripes och Boredoms. Om man nu kan tänka sig något sådant. En Afrirampo-låt (namnet betyder "naked rock" på engelska) börjar som garagerock men slutar som något helt annat. Ett monster hämtat ur Boredoms laboratorium. Oftast förstår man inte hur de får låtarna att sitta ihop och undvika att kollapsa någonstans på vägen. Allra mest anmärkningsvärt med förstlingsverket "Afrirampo" från 2004 är att den är gjord med väldigt knappa resurser (ibland låter det som att de har spelat in i garderoben) och begränsat tekniskt kunnande. Men med tillräckligt mycket energi, lekfullhet och galenskap kommer man uppenbarligen väldigt långt på sättningen gitarr, trummor och flitigt använde av effektpedalerna.

Det var Yoshimi som en gång i tiden startade UFO or Die (den allra första "Boredoms-upplagan") tillsammans med Eye och naturligtvis är hon ett geni. Självaste Flaming Lips(!) har skrivit en hyllningssång (och döpt en platta) till henne ("Yoshimi battles the Pink Robots") och hon har frijazzat med Sonic Youth, Mats Gustavsson och cirka tusen andra. I OOIOO, är hon frontfigur, sjunger och spelar gitarr och hon sjunger verkligen som ingen annan. Ibland låter hon lite som Kim Gordon (från Sonic Youth) men för det mesta sitter man bara och kliar sig i huvudet och förstår inte riktigt att det är en människa som frambringrar alla dessa märkliga läten med enbart sina stämband.

Jag har stiftat bekantskap med två OOIOO-skivor: Den första självbetitlade från 1998 och "Taiga" från 2006. Av de två, tycker jag bäst om "OOIOO". Bandet har traditionell rockbandssättning och på "OOIOO" låter det som att de leker med rockens klichéer och skruvar till dem så mycket det bara går. De gör mash-ups av distade gitarrer och loopar Yoshimis röst när hon sjunger och skriker enkla, enstaviga klyschiga rader som "tease her/tease me". Allt låter primitivt och utfört med oändligt mycket punkattityd och DIY-känsla. Det är måhända inte det bästa eller mest genomarbetade du hört men det är förbaskat kul att lyssna på!

På "Taiga" befinner de sig däremot på välbekant Boredoms-mark. Låtarna dras ut (som längst till 15 minuter), och blandar afrikanska slagverk med monton krautrock och stämningsfullt psykadeliska,  elektroniska ljudlandskap. Det är med andra ord en lite enklare version av det som Boredoms har gjort på senare år. Och det är absolut inte dåligt, det är bara det att man har hört ungefär samma sak (fast lite bättre) tidigare och jag hamnar inte riktigt så långt ovanför molnen som jag brukar när det gäller Boredoms.

OOIOO rekommenderas i vilket fall som till alla Boredoms-frälsta. Och till er som har hunnit tröttna på Sonic Youth och är på jakt efter något som är nyskapande och utmanande på allvar...