final muzak

Aaron Turner är bara fyra år äldre än mig. Ändå har han både hunnit med att starta Hydra Head, en ansedd label för experimentiell rockmusik av alla de slag och blivit en flitigt anlitad skivomslagsmakare. Framför allt har han gjort fem skivor med sitt Isis, som blivit ikonerna inom den hårdare falangen av post-rock (det som ibland kallas post-metal), efter genrens giganter Neurosis. Han har med andra ord använt de fyra åren väl.

Gårdagens spelning på KB var min tredje Isis-konsert. Första gången var i samband med "Panopticon" och med tanke på att åren har gått sen dess är det anmärkningsvärt hur mycket som är sig likt. Det handlar fortfarande om fem herrar i full koncentration på sina instrument och publikkontakten är lika sparsmakad som den brukar vara när det gäller post-rock. Effektpedalsutbrotten är skickligt iscensatta och de lugnare partierna som ledar fram till dem är ödesmättade och stämningsfulla.

Som väntat låg tyngdpunkten på bitvis briljanta "Wavering radiant" från i år. Isis har tagit ett (pyttelitet) steg bort från det monotona stämningsbyggandet och blivit mer melodiösa. Musiken rymmer fler "tekniska duktigheter" och brölsången får oftare stå tillbaka för Aaron Turners vanliga stämma. Isis var som vanligt en mycket angenäm konsertupplevelse men gissningsvis får de för all framtid finna sig i att stå i skuggan av Neurosis.