final muzak

Jag har sett Anna Ternheim ensam på scen en gång tidigare. Det var för lite drygt fyra år sedan som förband till kent under deras påkostade tältturné. Hon satt vid sitt piano med ryggen mot publiken genom hela sitt set.

Kanske berodde det på hennes berycktade scenskräck men hursom är inte kents otympliga tält idealmiljön för en lågmäld singer/songwriter. Däremot har jag svårt att tänka mig en mer passande lokal än Victoriateatern. Det var första gången jag besökte någon av deras picnic-konserter (ett väldigt trevligt koncept!) och jag kan knappast tänka mig något bättre sammanhang för Anna Ternheim: I en intim lokal framför en intresserad, sittande publik.

För det mesta är Anna ensam med ett piano eller med en gitarr. Några gånger, bland annat i "My heart still beats for you" och hennes version av "China girl" smyger sig några enkla förinspelade slingor in. I en ny låt tar hon hjälp av hatobjektet från musiklektionerna: metronomen. Som mest avskalat blir det när hon gör en à cappella-version av "Let it rain", bästa låten från fjorårets "Leaving on a Mayday". Det är ingen tvekan om att hennes avskalade sånger håller för de än mer minimala arrangemangen och hon verkar, att döma av  mellansnacket, trivas riktigt bra.

Anna Ternheim har inte någon aktuell skiva i bagaget och kan därför fritt plocka russinen ur diskografin, vilket gör det extra roligt. Jag får höra flera "otippade" favoriter som "Tribute to Linn", "No subtle men" och "Halfway to fivepoint". Desto mer väntat är det att hon gör covern på "Shoreline" och det finns ingen som helst anledning att pensionera den: Om jag hade gjort en lista över världshistoriens bästa covers hade den tveklöst kvalat in, någonstans efter Johnny Cashs version av "Hurt".

Att jag vid ett tillfälle hör någon sitta och snyfta högljutt på raden bakom, känns inte ett dugg förvånande. Det är precis den typen av konsert.