Liars - Sisterworld
Beach House och Local Natives i all ära men med tanke på hur ofarlig den musik som hypats av "de stora indiebloggarna" har låtit på sista tiden känns det oerhört befriande att springa på en skiva som Liars "Sisterworld". Så här mörk och skitig har "indierock" knappt låtit sedan Swans härjningar.
Somliga hävdar att "Sisterworld" är Liars svagaste skiva. De menar att det är första gången som de tre f.d. konstskole-eleverna inte bryter ny mark. Det mina vänner, är tokfel. Tvärtom är "Sisterworld" Liars första riktigt helgjutna skiva.
Liars blev New Yorks coolaste katter med de två konceptskivorna "They were wrong so we drowned" och "Drum's not dead". Båda är fascinerande och skruvat avantgardiska skapelser men så här i efterhand är det väldigt sällan jag orkar lyssna på dem. När de sen följde upp med en ganska rak, självbetitlad post-punk-platta (så rakt det nu blir i Liars-sammanhang) kom det som en positiv överraskning att de även kunde leverera självklara rock-stänkare som "Plaster casts of everything". Men man saknade galenskaperna lite.
På "Sisterworld" provar Liars på allt som de gjort tidigare på en och samma gång. De levererar punk-rökare som "Scarecrows on a killer slant" och "The Overachievers" och de gör drone-iga avantgarde-stycken som "Proud evolution" och "Drip". Det anmärkningsvärda är att allt fungerar och de får skivan att kännas som en sammanhängande enhet med ett märkligt koncept som utspelar sig på de allra smutsigaste bakgatorna i deras nya hemstad Los Angeles.
"Sisterworld" är inte bara Liars bästa skiva, så långt är det även en av årets bästa! Dessutom med ett fantastiskt snyggt omslag (se ovan).
Liars på myspace
Einstürzende Neubauten kommer tillbaka till Köpenhamn i höst!
Den stundande hösten ter sig allt mer som en långdragen julafton för gamla industri-nostalgiker i Skaaune-land. Malmö gästas av självaste Skinny Puppy (för första gången på 22 år!) den 6:e augusti följt av Frontline Assembly den 8:e oktober. Som om det inte vore nog kan man resa över bron för att se Einstürzende Neubauten två kvällar i rad 4-5 november!
"Three Decades of Einstürzende Neubauten" heter turnén som endast når städer som spelat en signifikant roll i Neubautens historia. Första kvällen (4:e november) blir det filmvisning och diverse installationer inne på f.d. biografen Vega. Dagen därpå en regelrätt konsert på samma ställe.
Precis som den överförfriskade dansken som stod bredvid mig och skrek "Füüütter meeein eeegooo!" efter varje låt senaste gången Neubauten var i krokarna hoppas jag på en hel del gammalt material den här gången.
lyssna/kolla:
Einstürzende Neubauten - Yü-Güng (Fütter mein ego)
Einstürzende Neubauten - Haus der Lüge (live 2004)
helgen v. 20: Rufus Wainwright + Efterklang
Vädret har äntligen kommit i fas med almenackan även i Skåneland. Katten hälsar sommaren välkommen med en kall j*vel på balkongen.
Själv har jag den gångna helgen sett två konserter som båda kvalar in under kategorin "bra men inte på något sätt fantastiskt".
Först ut var Rufus Wainwright som valde att gästa Lund under Lundakarnevalen, de mest skojfriska dagarna i den akademiska bondbyn. För mig har det alltid handlat om scenartisten Rufus. Den obegripligt karismatiske mannen som sopade mattan med nästan alla andra på Accelerator-festivalen 2007. På skiva har han alltid tangerat musikalernas värld ett uns för mycket för min smak.
Tyvärr tycks han på senare tid ha fördjupat sina teatrala drag på ett inte helt fördelaktigt sätt. Rufus ensam med sin flygel i 1 h 45 min blir väl enformigt och när han sjunger opera och reciterar Shakespeare är det bara för pretto för att vara ok. Men ibland är det riktigt bra, särskilt när han spelar gammalt material.
Nästa ut var Efterklang på Babel i Malmö. Jag har alltid sett Efterklang som en av light-version av Sigur Rós. Samma ljudbild men ingen kastratsång och inga skeva gitarrer. Det har inte heller gjort större avtryck på mig mer än att jag tycker det är helt utomordentlig bakgrundsmusik när man är i behov av något som inte kräver för mycket uppmärksamhet.
Live växer de några centimeter. Förstärkta av en kvinnlig sångerska och lite extra percussions får de i låtar som "Raincoats" och "The soft beating" till ett sväng man bara kunna ana. Allt är välgjort och låter snyggt. Det är dock inget som lämnar djupa intryck utan mest en snygg ljudkuliss att vila öronen på. Och ibland är det precis vad man behöver.
Monotonix - Debaser, Malmö 100520
Om du har hört talas om Monotonix, känner du förmodligen till deras live-show, som enligt legenden fått garage-punk-trion portförbjuden från alla spelställen i hemlandet Israel.
Hela konserterna genomförs ute bland publiken. Trumsetet flyttas med publikens hjälp till ett nytt ställe i lokalen mellan låtarna. 42-årige frontmannen Ami Shalev klättrar på allt och alla i sin väg och går oavbrutet bärsärkagång. Gogol Bordellos Eugeune Hütz framstår som en trött gammal pensionär i jämförelse.
Det som gör Monotonix så fantastiskt underhållande är att de gör sin speciella, väldigt utflippade grej med en rejäl dos humor. Det handlar hedonism, inte dekadens. Det är kaos men ett vänligt sinnat kaos. Alla är precis lika välkomna in i galenskapen.
Musiken i sig är inte något märkvärdigt. Det handlar om väldigt primitiv garage-rock (förvisso med en grymt skicklig gitarrist). Live-showen är däremot av det slag som räddar liv. För vi måste helt enkelt ha mer kul, annars dör vi.
Atari Teenage Riot är tillbaka!
Det tjatades ju om att 80-talet var tillbaka hela 00-talet, så i rimlighetens namn borde 90-talet vara tillbaka nu.
Lagom till att det blivit dags att damma av Atari Teenage Riot-skivorna och bli nostalgisk över Digital Hardcores glansdagar så går de och återförenas! I vart fall i den komprimerade formen av frontfiguren Alec Empire uppbackad av noise/breakbeat-makerskan Nic Endo. En ny singel vid namn "Activate" har sett dagens ljus jämte en återföreningskonsert i London. Läs mer om det här.
Det ska ett "dinosaurie-band" som Atari Teenage Riot till för att man ska bli påmind om vad som egentligen saknas i dagens musikklimat. Hur många artister av idag tar ställning till någonting överhuvudtaget?
Atari Teenage Riot var benhårda i sin hållning gentemot den då groende främlingsfientligheten och storföretagens ökande politiska inflytande. Såhär i efterhand är det svårt att försvara deras revolutionsromantik och vurmande för Ulrike Meinhof. Men sånt kom man undan med på 90-talet, barn.
läs mer:
Jag skrev en minnesartikel om Atari Teenage Riot för inte så värst längesen
Hot Chip - One life stand
Det må ha varit "The Warning" som gjorde Hot Chip till ett av planetens mest hypade band 2006. Men riktigt bra blev de först två år senare på uppföljaren "Made in the dark", efter att alla trendkänsliga bloggare glömt bort dem.
Deras dansanta men intelligenta New Order-pop låg helt rätt i tiden när den dök upp mitt i ett årtionde som kärat ner sig i analoga synthar och jet-set-liv. Men på "Made in the dark" vidgade Hot Chip vyerna. De flirtade med modern dansmusik och gjorde blue eyed soul om vartannat. Plötsligt blev det uppenbart att de inte var någon dagslända.
Årets "One life stand" fortsätter på samma bana. Det är en slags temaskiva om manlig vänskap där Hot Chip visar sin eftertänksamma och sentimentala sida. Med låtar som vackra kärleksförklaringen "Brothers", underfundiga "Alley cats" och det dansrökiga titelspåret är det bara att konstatera att de ännu en gång har lyckats.
lyssna/kolla:
Hot Chip - One life stand
Grattis Björk!
Äntligen glada nyheter för Island: Björk tilldelas (tillsammans med Ennio Morricone) Polarpriset!
Med sina 44 bast torde Björk vara den yngsta pristagaren någonsin. Det är också första gången som jag är helt överrens med Polar-juryn. Varför förstår ni om ni läser min recension av "Vespertine".
Jag måste också göra reklam för Jan Gradvalls nya, väldigt fina Björk-intervju, för övrigt hennes första på två år. Trodde aldrig jag skulle lovorda Expressens nöjesjournalistik. Undrens tid är uppenbarligen inte förbi.
Priset delas ut personligen av Sveriges rikaste analfabet den 30:e augusti. Spektaklet kommer att diektsändas av TV4. Låt oss fundera ut vilken svensk artist som kommer få nöjet att slakta "Army of me" till dess.
kolla:
Official announcement of the Polar Music Prize 2010 - Björk
David Bowie - A Reality tour
Huruvida den nu 63-årige David Bowie har gått i pension eller ej, blir vi inte kloka på. Om jag någonsin får chansen att se honom live kan jag iallafall knappt tänka mig en bättre setlist än den som finns på nyutkomna live-dubbeln "A Reality tour".
Inspelad under turnén som följde på senaste studioskivan "Reality" från 2003, plockar Bowie friskt ur diskografin. Det anmärkningsvärda är hur många av sina allra bästa låtar han får med även när han inte uppehåller sig kring hitlåtarna som hela västvärlden kan sjunga i sömnen: "Fantastic voyage", "Sunday" och "The Motel" har självklara platser jämte "Ashes to ashes", "Life on Mars?" och en avskalad "Loving the alien". Och när Bowie avslutar med tre spår från "Ziggy Stardust" bevisar han återigen att äldst är äldst.
lyssna/kolla:
David Bowie - Life on Mars? (live - A Reality tour)
David Bowie - Rebel rebel (live - A Reality tour)
David Bowie - The man who sold the world (live - A Reality tour)