Blonde Redhead - Vega, Köpenhamn 100921
"Fake can be just as good" heter Blonde Redheads fantastiska tredje skiva från 1997. Och det skulle egentligen kunna sammanfatta hela deras karriär.
Det konstskole-ättade japansk-italienska underbandet har aldrig varit innovatörer. Snarare har de lånat idéer från sina förebilder, vare sig det varit Sonic Youth, My bloody Valentine eller Scott Walker, och gjort det lite bättre och lite snyggare än alla andra.
Framför allt har de, kanske mer än någon annan, lyckats återuppfinna sitt eget sound för varje skiva samtidigt som de omisskänligt låter som Blonde Redhead. Från den larmiga, no wave-inspirerade debuten till storslagna Scott Walker-popen på "Misery is a butterfly" (som jag utnämnde till 00-talets bästa skiva). Så det är väl inte jätteförvånande att de, efter att shoegaze-popen på "23" varit nära att ge dem ett mainstream-genombrott, följer upp med sin mest introverta och svårtillgängliga skiva.
Årets "Penny sparkle" har fått blandade recensioner. Vid första genomlyssningen blev även jag lite rastlös av minimalismen och det långsamma tempot. Men efter att ha levt med skivan i en vecka kan jag konstatera att Blonde Redhead har gjort ännu ett mästerverk!
Det är små detaljer: Knappt hörbara viskningar, rytmer och andhämtningar, som gör "Penny sparkle" till en så underskön skapelse. Ibland går tankarna till The Cure anno "Faith". Ibland låter de som The xx fast dubbelt så gamla och minst tre gånger så ärrade.
På en live-spelning med Amadeo, Kazu & Simone är allt minutiöst genomtänkt: Från ljussättningen till hur gamla och nya låtar glider in i varandra. De blonda rödtottarna matchar t.o.m. instrument med scenkläder.
Tyngdpunkten ligger på "Penny sparkle". De nya låtarna fungerar bra live och skapar en suggestiv stämning. Men det är först när extranumren kommer som konserten känns som en given fem-poängare. Först "Melody of certain three" där de äntligen manglar loss som om det vore sent 90-tal. Sedan sänks tempot under "(We are a real theme) Harry & I" för att återgå till utgångsläget i titelspåret "Penny sparkle" som får avsluta hela konserten.
Fantastiskt snyggt! Det är helt "rätt" för Blonde Redhead att avsluta med ett stillsamt och eftertänksamt nummer istället för att bygga upp mot ett stort crescendo.
Kommentarer:
Postat av: Joakim
Låter som en bra spelning. Tyvärr för egen del har jag inte kommit över tröskeln där jag ser storheten i Penny Sparkle. Inte än i alla fall. Än så länge låter den rätt jämntjock och faktiskt lite tråkig. Kanske Not Getting There sticker ut lite.
Jag stod över spelningen ikväll på Rockefeller (såg dem där på 23-turnén och även på Coachella på samma turné). Får hoppas den växer långsamt för jag vill ju väldigt gärna tycka om albumet.
Postat av: antz
Joakim; tipset är att ge den mer tid. den växer något oerhört! för mig är "Penny sparkle" nu en given kandidat till årets skiva.
Trackback