Skinny Puppy - Vivisect VI
Det är svårt att välja en favorit i Skinny Puppy-diskografin. Under perioden 1988 - 1991 var de praktiskt taget felfria. De hade hittat sin melodiösa sida och balanserade på gränsen mellan avgrundsmörkt, svårgenomträngligt kaos och vackra, sköra melodier. Det var långt innan en förvirrad Nivek Ogre försökte göra om sitt band till ett nytt Nine Inch Nails i hopp om att sälja fler skivor (för att finansiera sitt ökande drogintag).
Alla deras mest fantastiska låtar ("Worlock", "Grave wisdom", "The Killing game") härrör från den här perioden. Liksom den ultimata Skinny Puppy-skivan: 1988 års "Vivisect IV". Swans, Sunn O))) och Ulver i all ära men fortfarande har ingen musik skrämt skiten ur mig på samma sätt som Skinny Puppys "Vivisect IV". Jag måste fortfarande ha nattlampan tänd när jag lyssnar på den.
Aldrig har de framfört sitt djurrättsbudskap med större övertygelse än på "Vivisect IV". Nivek Ogre har sagt att hans ursprungliga tanke med Skinny Puppy var att skildra verkligheten utifrån "en hunds perspektiv". Här tar de snarare laboratoriedjurens perspektiv. Allt låter stort, metalliskt, mörkt och skrämmande. Det är skivan som Djurens Rätt borde spela under sina demonstrationer.
Men Skinny Puppys styrka var som sagt kombinationen av kaos, oljud och sköra bräckliga melodier. På "Vivisect VI" är det små detaljer: de diskreta syntharna som smygs in i "Who's laughing now" eller den vackra melodin i "Harsh stone white", som gör att skivan fortfarande är så oerhört fascinerande 22 år efter att den släpptes.