Mogwai i Lund 081103
sommaren 2003. skotska postrock-legenderna Mogwai har precis avslutat sin spelning på Accelerator-festivalens stora scen. de har manglat sig igenom det mest mangelvänliga materialet från nya skivan (med den ironiska titeln "Happy songs for happy people") och delar av mästerverket "Rock action". jag står med ett fånigt leende på läpparna och tycker mig ha varit med om en av tidernas konsertupplevelser. Stuart, den mest exhibitionistiska av bandets tre gitarrister, avslutar med att bända loss alla strängar från sin gitarr utom en. sen hänger han upp gitarren i dess enda kvarvarande sträng i mikrofonstativet samtidigt som det evighetslånga rundgångssolot i slutet av episka avslutningsnumret "My father my king" ekar ut från scenen. ett synnerligen kreativt sätt att förstöra en gitarr på.
snabbspolning till 2008. Mogwai är på turné med nya skivan "The Hawk is howling" i bagaget. den låter som Mogwai har låtit på senare år. det vill säga som Mogwai fast tråkigare. problemet med Mogwai är att de fulländade sitt koncept redan 2001 på mästerverket "Rock action", i mitt tycke en av de bästa postrockskivorna som någonsin gjorts. sen dess har de haft problem med att förnya sig och "The Hawk is howling" är inget undantag. skivan är välgjord och absolut inte dålig men lite småtråkig och nowhere near de kickar som det här bandet gav mig en gång i tiden.
live infinner sig däremot magin fortfarande. eller i vart fall så länge de spelar sitt gamla material. när de kör sin allra bästa låt "Helicon 1" som första extranummer står jag med samma fåniga leende som för fem år sen. det tog bara betydligt längre tid innan det infann sig den här gången. glädjande var också att det klart Mogwai-inspirerade förbandet The Twilight Sad (som levererade ett av förra årets mest intressanta debutalbum) levde upp till mina högt ställda förväntningar.