final muzak

Nej, det är ju inte särskilt spännande med knarkande rockstjärnor. Det finns ändå något fascinerande över det fåtal som har levt så osannolikt mycket dålighetsliv att man bara storknar när man läser om det. Jag hade svårt att lägga ifrån mig Mötley Crue-biografin "The Dirt" och hoppades på något liknande när jag satte tänderna i Stephen Davis' Guns N' Roses-dito "Welcome to the Jungle".

Guns N' Roses sägs ju, under sina glansdagar, ha varit det enda band som kunnat slå Mötley Crue på fingrarna vad gäller dålighetsliv och allmänt svineri. Tack vare de gamla Crue-medlemmarnas öppenhet om gamla synder var "The Dirt" helt otroligt underhållande. När det gäller Guns N' Roses är det tvärtom hemlighetsmakeri på högsta nivå. Alla som överhuvudtaget har haft med bandet att göra har fått skriva på sekretesspapper och de har hotat med att stämma skiten ur den som yppar minsta lilla ofördelaktig detalj. Följaktligen har tretton av de källor som bidragit med information till "Welcome to the Jungle" valt att förbli anonyma.

Det är alltså svårt att avgöra exakt hur stora delar av "Welcome to the Jungle" som är sanning och hur mycket som bygger på hörsägen. Icke desto mindre levs det så mycket dålighetsliv att man bara efter några sidor vill ringa sin mamma och säga att man älskar henne.



Sagan om Guns N' Roses är ännu mer spekulativ än den om Mötley Crüe: Redan från första början var det maktkamper, långt gånget heroinmissbruk, utnyttjande av groupies och finansiering genom organiserad brottslighet. Det råder inget tvivel om att de levde som de lärde. De extremt depraverade texterna på "Appetite for Destruction" är självbiografiska, något jag inte ens kunde tänka mig när jag spelade luftgitarr till den skivan som 12-åring (även om jag då inte greppade i närheten av alla drogreferenser).

"Welcome to the Jungle" väcker alltså inga sympatier, snyfthistorierna om Axl Roses barndom till trots. Däremot fick den mig att damma av mitt gamla ex av "Appetite for Destruction". Så här i efterhand framstår den som det bästa de gjorde. Det är inte hårdrock, det är primitiv, hård rock. Och de var ett jävligt tight rock 'n' roll-band!

Hade det inte varit för Slashs gitarrsolande hade det varit punk. Att en handfull pompösa ballader gjorde dem helt ofantligt stora några år senare berodde väl mest på att världen älskade tanken på ett gäng knarkande lodisar som sjöng smöriga kärlekssånger. Det är när jag hör "Mr Brownstone" (deras hyllningssång till heroin) och "Nightrain" (hyllningen till alkohol) som jag påminns om varför mitt tidiga tonårs-jag älskade det här bandet.