Massive Attack - Heligoland
Det sägs att Guns 'n' Roses lärde oss att det är roligare att vänta på något än att verkligen få det. Det skrevs spaltmeter om "Chinese democracy" under de smått absurda 16 år som skivan försenades men när den slutligen kom var det knappt någon som brydde sig längre. Enligt de som verkligen lyssnade på den, var skivan varken den dunderflopp man hade väntat sig eller det mästerverk Axl Rose hörde i sitt huvud, utan en helt vanlig Guns 'n' Roses-skiva.
Det är lite samma sak med Massive Attacks väldigt försenade "Heligoland". Det är första gången på sju år som Bristol-sönerna ger ut ny musik (undantaget soundtracket till "Danny the Dog") och det är inte utan att man undrar vad som har hänt i Massive Attack-världen under alla dessa år. Uppenbarligen inte mycket.
"Heligoland" låter som man skulle kunna föreställa sig att Massive Attack låter år 2010. Det vill säga ungefär som innan. Produktionen är moderniserad men låtarna går fortfarande i ultra-rapid och det är samma urbana stämningsbyggande som de ägnat hela karriären åt. Det är inte lika mörkt och hårt som på den en gång så hyllade (men numera något daterade) "Mezzanine". Det är inte heller lika melodiöst souligt som på debuten "Blue lines", på "Heligoland" placerar de sig någonstans mellan de två motpolerana.
Mitt problem med "Heligoland" är också exakt samma problem som jag alltid haft med Massive Attack och anledningen till att de enligt mig placerar sig efter Portishead, Tricky (i vart fall anno "Maxinquaye") och sorgligt förbisedda Earthling när det gäller trip hop från Bristol. Man önskar liksom att det tilläts hända lite mer. Det är dock en hedrande fjärde plats: De gör fortfarande snygga ljudbyggen som andas ömsom vemod, ömsom urban oro och som bakgrundsmusik när man är i behov av något som inte kräver för mycket uppmärksamhet är de svårslagna.
Listan över gästvokalister är den mest hittills mest imponerande i Massive Attack-sammanhang: Förutom den gamle roots-reggae-sångaren Horace Andy, som borde betraktas som fullvärdig medlem, medverkar TV on the Radio-sångaren Tunde Adebimpe, forne Mazzy Star-vokalissan Hope Sandoval och Trickys gamle sparringspartner Martina Topley-Bird. Och Damon Albarn som levererar skivans bästa låt "Saturday come slow" som är precis så bra som Blur hade kunnat vara på "Think tank".
Kortfattat: "Heligoland" är varken vin eller vatten utan en helt okej Massive Attack-skiva. Gott så.
lyssna/kolla:
Massive Attack - Saturday come slow (live)
Massive Attack - Splitting the atom (live)
Kommentarer:
Postat av: Ola
Jag har inte hört den än, men det är ett band jag kräver rätt mycket av - dels för att de gjorde Blue Lines, som jag tycker är ganska magnifik och dels för att de var så in i h-e sjukt bra när jag såg dem live för några år sedan.
Så "varken vin eller vatten" låter lite illavarslande tycker jag. Men länkarna var lite bättre än så.
Postat av: antz
tyvärr var jag lite besviken på den här, 3D och Daddy G verkar ha problem med att förnya sig...
men jag håller dock med att de är en fenomenal live-akt, jag hade också turen att få se dem för några år sen.
Trackback