final muzak

Efter "Stories from the city, stories from the city" slutade jag hålla koll på P J Harveys diskografi. Det är inte så att den skivan på något sätt skulle vara dålig, tvärtom håller jag den så här i efterhand för att vara en av hennes allra bästa. Det var bara det att det tidiga 90-talets Steve Albini-producerade Polly Jean som slet ut sitt hjärta och skickade det i kuvert till han som svek, nu bar designerkläder, var lyckligt förälskad och fyllde sina låttexter med geografiska referenser. Det kändes bara tryggare och tråkigare.

Årets "A woman a man walked by" är alltså den första P J Harvey-skivan jag köper på väldigt länge (ja, jag är en sån där stenåldersmänniska som fortfarande lyssnar på musik på plastbit ibland). Och det är på alla sätt en positiv överraskning. Mest för att P J Harvey har sökt sig bakåt i sin egen diskografi.

1996 spelade hon in "Dance Hall at Louse Point" tillsammans med multi-instrumentalisten John Parish. Det är en löst sammanfogad samling väldigt skissartade sånger inspelade på kort tid med enkla medel. Årets samarbete "A woman a man walked by" är mer genomarbetad och på alla sätt bättre.

Den något ojämna (men bitvis riktigt lyckade) "Dance Hall..." är mer experimentiell och primitiv än den Polly Jean vi är vana vid. På "A woman a man walked by" får vi däremot prov på hennes mångsidighet. Inledande "Black hearted love" (som för övrigt hade platsat utmärkt på tidigare nämnda "Stories from the city...") är ungefär så nära en radio-hit man kommer i P J Harvey-sammanhang. Titelspåret och "Pig will not" är det stökigaste hon har gjort sedan "Rid of me". Skivans i särklass bästa spår "April" är en helt hjärtskärande epic som för tankarna till det verkliga mästerverket "To bring you my love" från 1995. Det är alltid roligt att återupptäcka sina gamla favoriter. Och jag kan dessutom intyga att de gör ett fantastiskt jobb med att återskapa låtmaterialet live på sin nuvarande gemensamma turné.