final muzak

CocoRosies debut slog ner som en bomb i min värld häromåret. förvisso en väldigt tystlåten, hänsynstagande och försiktig liten bomb men likväl...jag fann den minimalistiska folkmusiken och de udda arrangemangen på debutskivan (med den småfåniga, pretentiösa titeln La maison de mon rêve), oerhört fascinerande. det lät som uråldriga, amerikanska folkvisor uppspelade genom en gammal transistorradio och tillskruvade genom ett hypermodernt lap top-filter.

flertalet bedårande vackra spår till trots är inte La maison de mon rêve någon fulländad skiva. stundtals är den väl skissartad och löst sammanhängande i sin struktur och den känns egentligen mer som en samling demos än en "riktig" skiva. när jag senare fick jag veta att La maison de mon rêve egentligen är ett demo inspelad under en dag i sångerskan Biancas (bilden) lägenhet började jag undra vad CocoRosie skulle kunna åstadkomma med en större budget...

CocoRosie utmärks framför allt av tidigare nämnda sångerskan Bianca Cassidy. hennes ilskna bebisröst förstärker musikens sköra och bräckliga karaktär och får det att låta än mer som att haveriet verkligen är nära. i bakgrunden spökar hennes storasyster Sierras skolade operaröst och en akustisk gitarr, en harpa eller ett piano. därutöver är musiken fylld av egendomliga ljud, som framställs med gamla leksaksinstrument, modern elektronik eller vad som finns att tillgå. duon sorteras ofta in i kategorin "freaky folk" (Antony & the Jonsons, Devandra Banheart etc), vilket jag inte finner vara en helt adekvat benämning. musiken har förvisso sina rötter i amerikansk låtskrivartradition, men CocoRosie är mer experimentiella och musikaliskt betydligt mer intressanta. de har också klara likheter med Xiu Xiu som på ett liknande sätt blandar konventionell popmusik med udda arrangemang. men till skillnad från ångestrockarna Xiu Xiu som älskar att överskölja lyssnaren med plötsliga, oväntade oljudsattacker, är CocoRosie alltid försiktigt trevande. och väldigt välkomnande. CocoRosie är, oavsett hur svåra och tillskruvade de kan bli emellanåt, musik som låter som bomull och varma sommardagar på landsbygden och som känns som att bli inlindad i en rutig filt och få varm choklad serverad ur en gul termos.

Noah's ark är den naturliga fortsättningen på La maison de mon rêve. lite förenklande skulle man kunna säga att den är mer. mer av allt. mer låtmaterial, mer genomarbetade arrangemang och mer produktion. mer knaster, mer bebisskrik och mer konstiga ljud. låtmaterialet är starkare än förra gången och arrangemangen har blivit så pass stora att musiken får atmosfäriska kvaliteter som man tidigare bara kunde ana sig till. ljuden glider omärkbart ut och in ur ljudbilden och det är svårt att avgöra exakt var en låt slutar och den andra börjar. Antony från tidigare nämnda Antony & the Jonsons medverkar i Beautiful boyz, ett av de bästa spåren och hans vibrerande stämma skapar en väl fungerande kontrast till Biancas intensiva barnsång/bebisvrål. bland höjdpunkterna hör annars "South 2nd", en vemodig berättelse om ett gängbråk som inleds med raden "somebody's baby boy ain't coming home tonight" och den harpbaserade "Tekno love song" som är precis så bra som Joanna Newsom hade kunnat vara om hon inte envisades med att låta som Pappa Smurf hela tiden. texterna är delvis nonsens av stream-of-conscious-karaktär (som når rena Burroughs-höjder i inledande "K-hole") och delvis naiva betraktelser och inzomningar av omgivningen. mest berörd är jag av den intima kärleksförklaringen i avslutande "Honey or tar". "Noah's ark" är 2005 års skiva.

betyg: 9/10